Programkommentarer

Hem 9 Programkommentarer 9 Schubert, Agócs, Pöntinen, Liszt, Rachmaninov

Schubert, Agócs, Pöntinen, Liszt, Rachmaninov

 

Franz Schubert 1797–1828

Pianosonat a-moll D 784 (1823)

Allegro giusto

Andante

Allegro vivace

Speltid ca 18 min

 

Kati Agócs född 1975

Nostalgia for Airs Unheard (2007)

Speltid ca 6 min

 

Stefan Pöntinen född 1967

Sacromonte för piano (uruppförande)

Speltid ca 5 min

 

Franz Liszt 1811–86

Wiegenlied (1881)

Speltid ca 4 min

 

Etyd nr 10 f-moll ur Etudes d’exécution transcendante (1852)

Speltid ca 4 min

 

En rêve (1885)

Speltid ca 3 min

 

Miserere du Trovatore (1859)

Speltid ca 8 min

 

Sergej Rachmaninov 1873–1943

13 preludier op 32 (1910)

Speltid ca 42 min

 

I a-mollsonaten opus 143 från 1823 bryter Frans Schubert mönstret från de charmiga och okomplicerade föregående pianosonaterna från åren 1817–1819. Nu hade han diagnosticerats med syfilis och drog sig tidvis undan omvärlden. Han hoppades att sjukdomen skulle lämna honom, men så blev det inte. Livet präglades i stället av dödens närvaro. Första satsens karga oktaver och avsaknad av melodiska ornament har beskrivits som ”opianistisk”, men snarare tycks den återspegla en tankens ovilja att acceptera det oundvikliga. I andra satsen skymtar en strimma av hopp, men den tvekande melodin och de dissonanta ackorden vibrerar ändå av oro, något som också kännetecknar finalens imiterande stämmor och jagande trioler.

Tonsättaren och violinisten Stefan Pöntinen, bror till Roland Pöntinen, studerade komposition i Paris, för bland andra Eugene Kurtz och vid Ecole Normale de Musique för Yoshihisa Taïra. I sitt stycke Sacromonto har han låtit sig inspireras av minnen från Sacromonte, som är en stadsdel i Granada, Spanien. Det rör sig inte om konkreta händelser som gestaltas musikaliskt, utan minnesbilder av staden och omgivningarna som han hade tankarna när han skrev musiken. ”Där finns möjligtvis också influenser av musik men inte renodlad spansk, utan av allt jag hörde”, säger han.

katiMånga tonsättare har som Stefan Pöntinen inspirerats av olika miljöer, men även av möjligheterna att skapa teman av namn. Väl kända är till exempel Robert Schumanns, Franz Liszts och Max Regers hyllningar till Johan Sebastian Bach genom att använda tonerna i hans namn: B – A – C – H.  När kanadensiska CBC Radio 2 ville hylla en av landets stora musikprofiler, pianisten Glenn Gould – känd bland annat för sina banbrytande tolkningar av Bachs Goldbergvariationer – vände man sig till elva av landets tonsättare och beställde verk med toner som går att härleda ur hans namn, som blir G-E-G-D.  Med det lilla tonmaterialet, som egentligen bara är tre toner, har Kati Agócs i sin Nostalgia for Airs Unheard skapat en vacker och meditativ, ibland också överraskande och virtuos hyllning till landsmannen Gould.

Virtuositet har alltid utövat en stark lockelse, både på solister som vill utmana sig själva och erövra den allra mest krävande repertoaren, och på publiken som älskar att förundras över hisnande löpningar och ackordkaskader. En av de verkligt stora pianodomptörerna och en förebild för många var Franz Liszt. Han bidrog starkt till den process som under första halvan av 1800-talet ledde till ett ökat avstånd mellan amatörmusicerande och professionell musikutövning med tilltagande tekniska och musikaliska krav.

Hans Etudes d’exécution transcendante är sannerligen svindlande svårspelade, men det rör sig ändå inte om cirkuskonster. Det vi hör i den tionde etyden är snarare resultatet av en utvecklingsprocess där Liszt omskapat sig själv från att vara pianist som också skriver musik, till först och främst tonsättare men även pianist. Att Liszt inte endast ville få publiken att häpna av hans eller någon annan pianists fingerfärdighet framgår också i den drömska En rêve, som betyder just dröm, och Wiegenlied, vaggsång.

Liszt var också mästare på att anpassa musik skriven för andra instrument till pianot. Berömda är hans pianosättningar av Beethovens symfonier, men han arrangerade många av de mest kända kompositörernas musik för piano. Hans version av Miserere för kör, sopran och tenor ur Verdis opera Trubaduren är ett veritabelt fyrverkeri där han visar på pianots oerhörda potential att vara som en hel orkester; mullra i det allra lägsta registret och sjunga vackert som en ljuvlig sopran.

En annan stor inspirationskälla för många tonsättare och pianister var Frédéric Chopin. Med hans 24 preludier i samtliga tonarter som förebild fullföljer Sergej Rachmaninov med sina 13 preludier en liknande idé. Exakt när han bestämde sig för preludieprojektet i Chopins efterföljd är svårt att veta. Han hade tidigare skrivit det berömda preludiet i ciss-moll opus 3 nr 2 och de tio i samlingen opus 23. Han komponerade därför ytterligare tretton preludier i olika tonarter, och det är de vi hör här. I likhet med Chopins preludier är de inte komponerade enligt traditionella formmönster, utan växer fram pianistiskt-dynamiskt ur en grundläggande musikalisk idé. En skillnad är däremot att de inte är ordnade enligt något schema efter tonarterna. De tretton preludierna opus 32 är komponerade hösten 1910 och uppvisar stilmässiga likheter med tredje pianokonserten som han hade avslutat en kort tid före. Förutom att flera av preludierna är hypervirtuosa hade Rachmaninov vid den när tiden och också utvecklats som tonsättare sedan de tidigare preludierna, inte minst märks det genom den ibland ytterligt avancerade harmoniken.

Göran Persson

 

Fler programkommentarer