Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Violinkonsert nr 1 B♭-dur, K. 207
Allegro Moderato
Adagio
Presto
Violinkonsert nr 3 G-dur, K 216
Allegro
Adagio
Rondeau, Allegro
Violinkonsert nr 5 A-dur, K. 219
Allegro Aperto – Adagio – Allegro Aperto
Adagio
Rondeau – Tempo di Minuetto
”Du vet egentligen inte hur bra violinist du egentligen är. Om du bara kunde göra dig själv rättvisa och spela med djärvhet, själ och eld, som om du vore Europas störste violinist!” Mozarts pappa Leopold eldade på sonen Wolfgang och ville att han skulle vara en mer framåt violinist. Leopold Mozart var violinpedagog och publicerade samma år som Mozart föddes, 1756, en violinskola som blev vida spridd och än idag är en källa till kunskap om 1700-talets violinpraxis. Pappans hårda skola i violinspel för sonen Wolfgang hade börjat i sexårsåldern, och eftersom Mozart var en extremt talangfull elev utvecklades han snabbt till en mycket skicklig violinist.
Oftast är Mozart avbildad vid pianot, men det var som violinist han vid sjutton års ålder anställdes som konsertmästare i ärkebiskopens hovkapell i Salzburg. Det var en tjänst han redan från början var missnöjd med, för lönen var dålig och han kom inte alls överens med den stränge biskopen.
Under den här perioden skrev han sina fem violinkonserter. De är alla daterade 1775, men på senare år har man undersökt manuskripten och upptäckt att Mozart, eller någon annan, verkar ha fifflat med årtalen som ändrats flera gånger, både framåt i tiden och bakåt. Analyser av papper och handstil tyder dessutom på att den första är skriven tidigare, 1773, sannolikt även den andra.
Konserterna skrevs för att spelas av Mozart själv, eller av den italienske violinisten Antonio Brunetti som senare efterträdde Mozart på tjänsten i Salzburg. Under alla omständigheter passade de bra in i pappans satsning på att lansera Mozart som violinvirtuos.
När vi hör konserterna spelas tillsammans, som här nummer ett, tre och fem, blir det alldeles tydligt hur Mozart utvecklades och allt bättre behärskade konsertformen. För varje ny konsert fördjupade och förfinade han sina uttrycksmedel. Den första är fortfarande lätt och flyktig, men har både nerv och fantasi. För den unge Mozart var barockens inflytande fortfarande starkt och vi hör här de skarpa kasten och växelspelet mellan solist och orkester som är ett arv från barocken concerto grosso.
I den tredje vioinkonserten in G-dur har solisten och orkestern redan närmat sig varandra och man känner igen Mozarts personligt färgade melodier. Han hade nyligen fått färdig operan Il rè pastore och man känner tydligt igen inledningens tema från Amintas aria ur första akten. Hela konserten har en starkare laddning, inte minst genom de mörka stråken som ibland drar in över musiken.
I sin berömda Mozartbiografi skrev Alfred Einstein om de sena violinkonserterna: ”Plötsligt finns det ett nytt djup och en ny rikedom i Mozarts hela tonspråk”. Det gäller särskilt den femte och sista konserten. Det antyds redan i tempobeteckningarna där han till Allegro, som betyder snabbt, har lagt till ett Aperto som betyder öppet, vilket här betyder att musiken ska ha en bredare och mer majestätisk karaktär. Över huvud taget tar Mozart här ut svängarna på ett annat sätt än tidigare. Den här konserten brukar ofta kallas den ”Turkiska” på grund av att Mozart i sista satsen, som går i huvudtonarten A-dur, lagt in ett mycket tidstypiskt turkiskt avsnitt i a-moll. Det gjorde han också sin mycket berömda pianosonat nr 11 i A-dur, där sista satsen är en turkisk marsch i a-moll.