Ludwig van Beethoven 1770–1827
Sonat nr 4 Ess-dur op 7 (1797)
- Allegro molto e con brio
- Largo, con gran espressione
- Allegro
Rondo: Poco allegretto e grazioso
I Ludwig van Beethovens pianosonater finns de stora äventyren, men också vilsamma punkter, humor och överraskande upptåg. Han hade lämnat hemstaden Bonn för att slå sig ner i Wien där han snabbt gjorde sig känd som pianovirtuos. Han gav ibland pianolektioner och sonaten i Ess-dur opus 7 tillägnades en av hans aristokratiska kvinnliga elever, grevinnan Barbara von Keglevic. Det berättas att han gick till henne på förmiddagarna i morgonrock, tofflor och nattmössa för att undervisa!
Sant eller inte, Beethoven charmades lätt av kvinnor och de charmades även av honom. Sonaten lär också ska ha haft smeknamnet ”De förälskade”, som när det var dags för tryckning byttes mot det mer neutrala, men på sitt sätt målande ”Grande Sonate”. Oavsett rubrik är det en sonat full av kraft, passion och innerlig energi. Inte minst är andra satsen trots sitt låga tempo och grundtonarten C-dur full av starka känslor och dramatik, medan tredje satsen är en korsning av menuett och scherzo, med ett hotfullt mellanspel av brutna mollackord. Som den egensinnige konstnären han var vågade Beethoven motstå impulsen till ett sensationellt slut. I stället stänger han den här historien med en tyst intim gest, tillägnad grevinnan Keglevic.
© Göran Persson