Dmitrij Sjostakovitj, 1906-1975
Symfoni nr 15 A-dur opus 141, 1971
Allegretto
Adagio – Largo – Adagio – Allegretto
Allegretto
Adagio – Allegretto – Adagio – Allegretto
Speltid cirka 43 minuter
När Dmitri Sjostakovitj komponerade sin femtonde symfoni, den som skulle bli hans sista, var han redan var mycket sjuk. Det tog honom ändå bara en dryg månad att få den klar, trots att det är ett verk med en speltid på över fyrtio minuter.
Musiken inte är särskilt krävande, likväl är det en av hans mest gåtfulla kompositioner. Det som framförallt gett upphov till frågor om vad han hade för avsikter med den här symfonin är de många musikaliska citaten av Rossini, Wagner och ur hans egna tidigare verk. Varför finns de där? Betyder de någonting särskilt? Till en vän sa Sjostakovitj: ”Jag vet inte själv riktigt varför citaten finns där, men jag kunde inte, kunde inte, låta bli att ta med dem”.
I den lekfulla första satsen hör vi det kända Wilhelm Tell-temat ur Rossinis opera, men under ytan lurar en skev och oförutsägbar värld. Från början hade satsen underrubriken ”Leksaksaffären”, vilket möjligen syftade på den oskuldfulla, nästan naiva karaktären. Som för att understryka barnets dimension i musiken komponerade han även in namnet på sin då nioårige sonson genom att använda tonföljden ess (s) – ass – c – h – a, som bildar namnet Sascha.
Den allvarsamma atmosfären tilltar med andra satsens långsamma koral hämtad från hans egen elfte symfoni. Den har underrubriken ”Året 1905” och gestaltar den folkliga resningen i Ryssland, som anses vara upptakten till de senare revolutionerna 1917. Och den uppsluppna karaktären i tredje satsen är bara skenbar, för är det humor vi hör är den försedd med hullingar. Sista satsen börjar med ödesmotivet ur Wagners Valkyrian, direkt följt av ett avsnitt i pukorna från Siegfrids begravningsmarsch ur Ragnarök.
Sjostakovitj hade en särskild böjelse för dolda koder och meddelanden i sin musik. Precis som Bach använde han sig gärna av sitt namn i musiken genom att ta första bokstaven i förnamnet och de tre första bokstäverna i efternamnet som med tysk transkribering bildar tonföljden d – ess (s) – c – h, Dmitri Schostakowitsch.
Det är ingen långsökt gissning att citaten från Wagner, hans egen fjärde symfoni, den innerligt intensiva andra cellokonserten och sjunde symfonin betyder någonting mer än bara vara lösryckta delar ur verk som råkar passa just här. Han visste dessutom att tiden var på väg att rinna ut, och kanske hör vi i hans femtonde och allra sista symfoni en sovjetkonstnärs liv som passerar revy.
Göran Persson