I. Allegro con energia
II. Adagio maestoso
III. Stretto
IV. Finale. Adagio – Allegro molto
Speltid ca 30 min

Franz Berwald är en förgrundsgestalt inom 1800-talets nordiska musikskapande. Men hans betydelse har kommit på senare tid. Under sin levnad kämpade Berwald för att kunna ägna sig åt komponerande på heltid, men lyckades dåligt. I samtiden gjorde han sig i stället känd för innovativa lösningar in om ortopedin och öppnade ett ortopediskt institut i Berlin i mitten av 1830-talet.

Franz Berwald

Men han kunde inte släppa musiken. Full av idéer flyttade han 1841 till Wien, det var ju där allt hände. Det blev också en kreativt lyckosam resa. Här tillkom flera av hans tonmålningar och den första versionen av operan Estrella de Soria. Och så första symfonin som han gav namnet Sinfonie sérieuse. När han ett år senare återvände till Stockholm hade han bott utomlands i tretton år. Men nu såg han hur möjlighetens dörrar öppnade sig hemma i Sverige, en önskan han burit på länge skulle nämligen infrias – hans musik skulle under en kväll spelas på Kungliga Teatern, som Operan då kallades.

Det var upplagt för framgång, särskilt som den omsusade sångerskan Jenny Lind hade tackat jag till att medverka i några arior ur operetterna Modehandlerskan och Jag går i kloster. Ingen klagade heller på hennes insats, men Sinfonie sérieuse fann ingen nåd hos kritikerna. Visserligen gick en del av kritiken ut på att framförandet var dåligt, men det hjälpte inte, katastrofen var ett faktum. Betydelsen av det här tillfället är sannolikt större än bara en dålig recension, för Berwald lät efter detta inte någon av sina senare symfonier framföras i Sverige, vilket påtagligt kan ha påverkat svensk symfonisk utveckling. Idag är det svårt att förstå det svala mottagandet, för här finns passionerad livfullhet som påminner om Beethoven, dramatik och innerlig intensitet, allt paketerat i en synnerligen händelserik orkestrering.

© Göran Persson