Pjotr Tjajkovskij

Variationer över ett rokokotema, op. 33

Speltid ca 20 min

Liksom i Mendelssohns första symfoni svävar Mozarts ande över Tjajkovskijs rokokovariationer. ”Mozart har öppnat den musikaliska skönhetens vida horisonter för mig. Dessa intryck från ungdomen är outplånliga. Jag blir yngre och friskare då jag hör hans musik och min kärlek till Mozart är så överväldigande att jag får tårar i ögonen bara av att tala om honom.”

Det eleganta temat som ligger till grund för rokokovariationerna är Tjajkovskijs eget, men ger omedelbara associationer till Mozarts musikaliska 1700-tal. Man kan med fog också säga dessa rokokovariationerna egentligen är en cellokonsert, men där den traditionella formen för en solokonsert helt enkelt ersatts av ett tema med variationer. Det är ett omfattande verk som ställer höga krav på solisten, inte minst i vissa passager i mycket höga lägen.

Det inte så lätt att följa de sju variationerna, för Tjajkovskij har förhållit sig synnerligen fritt till temat. Ibland har han också infogat fristående passager av orkester eller solist mellan variationerna. Musiken skrevs för lärarkollegan och cellisten Wilhelm Fitzenhagen vid Moskvakonservatoriet, som också var solist vid uruppförande i Moskva 1877. Han gjorde flera ändringar i Tjajkovskijs ursprungsversion som bestod av åtta variationer. Förutom att han tog bort en variation ändrade han också spelordningen på variationerna och gjorde om repriser, bland mycket annat. När Tjajkovskijs upptäckte Fitzenhagens tilltag blev han först upprörd, men utbrast ändå: ”Det kan fan ta. Låt det stå som det står.” Det är också oftast Fitzenhagens version som framförs.

© Göran Persson