Bela Bartók
1881–1945

Divertimento för stråkar (1939)

Allegro non troppo
Molto Adagio
Allegro assai

Speltid ca 22 min

Béla Bartók är obestridligt en av 1900-talsmusikens verkligt stora förnyare. Som få andra öppnade han sina öron mot omvärlden och lät sig fascineras och påverkas. Hans intresse för folkmusik gav honom ständigt nya impulser, samtidigt som han närmade sig andra strömningar i samtiden. Inte minst gjorde den framväxande musikaliska modernismen starka avtryck. Men hans musik är alltid mycket bartóksk.

Liksom Karl Hartmanns Concerto Funébre (se verkkommentar) är Bartóks divertimento komponerat vid tiden för andra världskrigets utbrott. Till skillnad mot Hartmann valde Bartók att fly nazimens härjningar. Han tillfrågades redan 1934 om han hade judiskt påbrå men vägrade att svara. När Ungern 1938 började tillämpa särskilda lagar för judar tillhörde Bartók en grupp konstnärer som protesterade. Situationen blev till slut ohållbar och 1940 emigrerade han till USA efter en inbjudan av Columbia University i New York.

Första satsen i Bartóks divertimento är både dansant, rytmiskt tuff och laddad med lockande melodier. I mellansatsen hör vi det karaktäristiska inslaget av ”nattmusik” spökliga dissonanser och vemodiga melodier som Bartók gärna använde sig av i långsamma satser. Den här tekniken använde sig Bartók av i flera av sina mest betydande verk, förutom det här divertimentot även femte stråkkvartetten, sonaten för två pianon och slagverk samt Musik för stränginstrument, slagverk och celesta.

I tredje satsen vrids tempot åter upp och i de rytmiska motiven och i den melodiskt virvlande stämväven lyser Bartóks stora intresse för folkmusik igenom.

© Göran Persson