Johannes Brahms, 1833-1897
Symfoni nr 4 e-moll opus 98, 1885
Allegro non troppo
Andante moderato
Allegro giocoso
Allegro energico e passionato
Speltid ca 40 minuter
Om Nielsens första symfoni var en omedelbar succé hade Brahms till en början mer motvind med sin fjärde symfoni. Tillfället är omtalat när han första gången presenterade den i pianoutdrag för en skara inbjudna gäster och vänner. Brahms och Ignaz Brüll satt vid pianot och publiken bestod av bland andra författaren och kritikern Max Kalbeck, läkaren och vetenskapsmannen Theodor Billroth, den kände musikteoretikern Eduard Hanslick och dirigenten Hans Richter.
När Brahms och Brüll hade spelat igenom första satsen, spred sig en tystnad i rummet. Till slut yttrade Hanslick: Det känns som jag har blivit spöad av två fruktansvärt intelligenta personer.” Det lockade till skratt, men efter att de spelat igenom även de övriga satserna fanns fortfarande en osäkerhet bland gästerna. Dagen efter besökte Kalbeck Brahms och förklarade att andra satsen måste strykas helt och sista satsen göras till ett eget verk. Sedan måste två helt nya satser till i stället. Men Brahms ändrade ingenting.
Inför det riktiga uruppförandet med orkester i Meiningen var han full av tvivel, men symfonin togs till hans lättnad emot mycket väl. Efter en tid reviderade även vännerna sin uppfattning och efter ett mycket lyckat framförande i Wien vågade Brahms själv till slut tro på en framtid för sin fjärde symfoni.
Han hade börjat arbetet med symfonin omkring ett år efter uruppförandet av den tredje, men kontrasterna mellan de båda verken är påtaglig. Den tredje är välbalanserad, inbjudande och lyrisk medan den fjärde bär på en vemodig oro och är betydligt mörkare. Den har beskrivits som en musikalisk resa från bekymmersam skymning till mörk natt.
Det är väl känt att Brahms symfoniska förebild var Beethoven, vilket hörs också i fjärde symfonin. Men det är inte samma sak som att han imiterar. Sista satsen är en enastående och unik passacaglia. En musikalisk form som i likhet med chaconnen kännetecknas av en återkommande melodisk linje i basstämmorna. Förutom att Brahms låter temat uppträda även i övriga stämmor har han också infogat ett tema lånat från Bachs chaconne ur kantaten Nach dir, Herr, verlanget mich (BWV 150).
© Göran Persson