Gustav Mahler. 1860-1911
Symfoni nr 4, 1899-1901

Bedächtig, nicht eilen (Moderat, inte för snabbt)
In gemächlicher Bewegung, ohne Hast (I maklig takt, utan brådska)
Ruhevoll, poco adagio (Fridfullt, poco adagio)
Sehr behaglich (Mycket behagligt)
Speltid cirka 54 minuter

Gustav Mahler upptäckte, eller snarare drabbades under 1880-talet av Des Knaben Wunderhorn, Gossens förtrollade horn, en samling folkliga dikter och visor. Texterna följde honom under många år och blev både sångsamlingar och underlag till avsnitt i de fyra första symfonierna. Just på grund av sin stämning och inspirationskälla brukar de också kallas Wunderhorn-symfonierna.

När Mahler började arbetet med fjärde symfonin 1899 utgick han från en av orkestersångerna från 1892, ”Das himmlische Leben”, ”Det himmelska livet”. Från början hade han tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni, men insåg att sången inte riktigt passade där.
I stället byggde han hela sin fjärde symfoni runt sången. Symfonin domineras av fantasin om ett lekfullt himmelrike där vinet är gratis och alla lever i harmoni med varandra. De tre första satserna leder till symfonins höjdpunkt, den fjärde och sista Wunderhorn-satsen med sopran solo: ”Wir geniessen die himmlischen Freuden”, ”Vi njuter de himmelska fröjderna”. I en tidig partituranvisning till sista satsen med dansande jungfrur och glada helgon skriver Mahler: ”sjunges barnsligt och glatt; helt utan parodi!”. Hänvisningen kan syfta på Mahlers uppfattning att det enkla och naturliga inte hade någon självklar plats i det wienska kulturlivet, som han uppfattade som kokett, operettartat och fullt av konstlad glädje.

Musiken är öppen, ljus, lyrisk och lekfull. Atmosfären är genomgående lättsam, men musiken likväl komplex. Under första satsens pastorala yta utspelar sig en förfinad kontrapunkt och andra satsens scherzo är kryddad med en omstämd soloviolin. Den tredje satsen består av en räcka intrikata variationer och i den fjärde binds till slut allt samman med teman från de tre tidigare satserna. Vissa uttolkare menar att symfonin står för Oskulden. Samtidigt finns här mörkare inslag, som när lammet offras och aposteln Lukas utan pardon slaktar en oxe. Då ökar oron också i musiken.

Mahler kände sig själv mycket säker på att han med sin fjärde symfoni hade åstadkommit något som alla kunde förstå och tycka om. Men symfonin mötte från början kritik från de som vant sig vid att han i sina föregående symfonier levererat ett program, vilket han den här gången inte gjorde utöver sångtexten i sista satsen. Många överraskades också av den jämförelsevis asketiska instrumenteringen.
Göran Persson