Joakim Sandgren född 1965
Fluorescences naturelles (2015)
Speltid ca 6 min
Sol Andersson född 1977
Helix (2015)
Speltid ca 6 min
Tony Blomdahl född 1972
Uno dei Tanti (2015)
Speltid ca 10 min
Lisa Streich född 1985
Pietà for motorized violoncello and
amplified ensemble (2015)
Speltid ca 10 min
Tommy Zwedberg född 1946
Voices of water (2015)
Speltid ca 13 min
Anders Lind född 1978
Voltage Controlled Ensemble (2014)
Speltid ca 7 min
”Det jag vill åt är en musik som är ljudbaserad, där alla parametrar kontinuerligt rör på sig och ger en komplex och rik, organisk klang. Som en flock fåglar, stim av fiskar, ådror, ringar i en stubbe” säger Joakim Sandgren om sin musik.
Det rör sig ofta om brusiga tonkvaliteter som aldrig går över till rena harmoniska spektrum. Materialet i alla hans kompositioner sedan 2003 kommer uteslutande från ett sonogram, ett akustiskt avtryck, på gatubrus han spelade in från sitt kontor i Paris. Efter att ha reducerat sonogrammet till femton olika spektrum, vart och ett med en egen speltid, fick han idén att skapa en svit med femton stycken för olika besättningar och 4-kanaligt band. Sviten består av sex solostycken, fyra trior, tre sextetter och två nonetter. Fluorescences är den andra av de tre sextetterna. Den första heter ”endroits susceptibles” och belönades med Järnåkerstipendiet.
Sol Andersson rör sig i olika musikaliska världar. Hon är en del av punkduon Noisebud och medlem i laptop-kvartetten Memo casette. Dessutom är hon utbildad vid kompositionslinjen på Gotland och vid EMS i Stockholm. Titeln i hennes stycke Helix kommer från benämningen av en skruvliknande spiral som rör sig i tre dimensioner. Vi känner igen formen från DNA-molekylen, vissa snäckor och spiraltrappor. Överförd till musik handlar det i Sol Anderssons musik om ett utforskande av de svårgripbara men suggestiva storheterna rörelse och tid.
Tony Blomdahl har uppmärksammats för sin ”primitiva minimalism”, full av skarvar och hårda kanter och inte det minsta insmickrande. Samtidigt finns alltid en glimt i ögat. Titeln till sitt stycke har han hämtat från en melodi som heter just Uno Dei Tanti. ”Min italienska favoritschlager”, säger han själv. På engelska heter den I who have nothing och har gjorts av många artister, som Shirley Bassey, Tom Jones och Peter Jöback. Musikaliskt finns dock inga likheter alls. Han har i stället använt sig av en skala som inte upprepar sig i olika oktaver och överlagringar av olika pulser och tempi, framförallt i slagverket. Vi hör också en av Blomdahls favoriteffekter i stråket – hårt tryck som framkallar ett starkt knarrande och skrapande ljud.
Lisa Streich söker gärna helt nya associationsbanor. Det finns en koreo-grafisk dimension i hennes verk och hon använder sig ofta av andra ljudalstrande saker än traditionella instrument. Hon studerade komposition vid Kungliga Musikhögskolan, men är också utbildad vid Konstuniversitetet i Berlin, högskolan för musik och dans i Köln där hon tog en master i orgelspel, IRCAM i Paris och Mozarteum i Salzburg.
Pietà är hennes tredje och sista stycke i en samling med olika perspektiv på Pietà – Maria sittande med den döde Jesus i knäet. Stycket reflekterar över det som hände före: spikar som gick genom kött och ben för att slås fast i trä, smärtan eller lättnaden som dess följd. Musiken utvecklas till en fråga över vad som händer sedan, efter detta dödens korta moment – tomhet, ett annat liv, en annan sfär, en upprepning av det redan levda livet, en annan person?
Huvudsakligen fokuserar Lisa Streich i Pietà på känseln. En fingertopps möte med instrumentets kropp och allt som omger denna beröring – känslan, lukten, hörseln och smaken av detta ögonblick. Protagonisten, huvudpersonen på scenen, är den motoriserade cellon och cellisten. Motorerna skrapar vid och berör instrumentets kropp och strängar med små pappersremsor och mjuka plastbitar. Under tiden smeker cellisten instrumentet för att framkalla fokuserade, intensiva och koncentrerade ljud.
För Tommy Zwedberg utgör havet den livgivande kraften. Han har gjort flera långa resor med segelbåt, och ensam ute på havet, säger han, uppstår en känsla av ursprunglighet. Det är i haven livet uppstått samtidigt som många människor under årtusendens alla båtresor ändat sina liv i vattnen omkring oss. För att gestalta deras röster har han använt sig av en egen utvecklad teknik med digital transponering. Grundmaterialet är här hämtat från ett tidigare stycke, Respit, skrivet för Stockholms saxofonkvartett.
Tommy Zwedberg, som är äldst bland tonsättarna vid den här konserten, studerade först komposition för Gunnar Bucht, men fick tidigt också kontakt med miljön kring den under 60-talet nyinrättade elektronmusikstudion i Stockholm och lärarna Lars-Gunnar Bodin och Miklós Maros. Han har komponerat såväl instrumental som elektroakustisk musik och engagerat sig i samarbetsprojekt med regissörer, författare och bildkonstnärer.
Anders Linds Voltage Controlled Ensemble är det andra i en serie stycken influerade av tidiga trummaskiner och syntar och den ljudvärld som blev känd med artister och grupper som Kraftwerk och Vangelis. Det första, Voltage Controlled Orchestra, uruppfördes 2011. Här fortsätter han sitt undersökande av den analoga klangvärlden och mixar i sitt nya Voltage Controlled-stycke soundet från de gamla elektroniska instrumenten med ensemblens akutiska ljudvärld för att åstadkomma en helt ny klangkropp.
För de särskilt intresserade kan nämnas att de elektroniska instrumenten han använt är Roland SH-101, Yamaha CS 40, Roland TR 606, Roland TR 808 och Roland TR 909.
Göran Persson