Johann Sebastian Bach 1685–1750

Kromatisk fantasi och fuga d-moll för klaver (ca 1720)

Speltid ca 13 min

 

Franz Schubert 1797–1829

Fantasi C-dur ”Wandererfantasien” för piano (1822)

Allegro con fuoco ma non troppo

Adagio

Presto

Allegro

Speltid ca 23 min

 

Frédéric Chopin 1810–1849

Polonaise-Fantaisie Ass-dur för piano op 61 (1846)

Speltid ca 13 mn

 

Modest Musorgskij 1839–81

Tavlor på en utställning (1874)

Gnomen

Det gamla slottet

Tuilerierna

Bydlo

De okläckta kycklingarnas balett

Samuel Goldenberg

Schmuyle

Marknaden i Limoges

Katakomberna

Huset på kycklingben

Stora porten i Kiev

Speltid ca 29 minuter

När man i början av 1700-talet experimenterade fram den så kallade tempererade stämningen av klaverinstrument som gjorde att man kunde spela i alla tonarter utövade det en stor lockelse på Johann Sebastian Bach. Det mest kända exemplet är hans Das wohltemperierte Klavier, en samling preludier och fugor i alla de 24 olika tonarterna, 12 dur- och 12 molltonarter.

Bach var en oerhört skicklig klaverspelare och improvisatör kunde nu ge sig ut på helt nya harmoniska äventyr. Ett lysande exempel är Kromatisk fantasi och fuga i d-moll. Här får vi uppleva Bach i full frihet där han i det inledande fantasiavsnittets snabba löpningar rör sig akrobatiskt mellan tonarterna. Med kromatisk menas att en melodi rör sig med halva tonsteg, det minsta möjliga intervallet på ett klaverinstrument. Och det lite mystiskt krypande fugatemat i Kromatisk fantasi består mest halva tonsteg. Det är musik med extraordinär täthet och utmanande virtuositet som var omtalad redan under Bachs levnad.

Den väldiga Wandererfantasien är ett lysande exempel på Schuberts idérikedom. Till det yttre liknar stycket med sina fyra satser en sonat. Men alla satserna spelas utan uppehåll och bygger på ett och samma grundmotiv. Schubert hade hämtat det från en av sina egna romanser, Der Wanderer, Vandraren.

Men av Schuberts ofta småskaliga och intima atmosfär som vi är vana vid från hans pianostycken och romanser finns här nästan inga spår. I stället blommar han ut en storslagen heroism med kraftigt attackerande rytmer och breda arpeggion och kraftfulla ackord. I andra satsens inledning presenteras vandrartemat i sin helhet och ligger sedan till grund för en rad variationer. Tredje satsen är ett magnifikt och hetsigt scherzo medan finalen inleds som en fuga men byter skepnad och förvandlas till ett virtuost pianistiskt fyrverkeri.

Det här är Schuberts speltekniskt mest svårbemästrade stycke. Han kunde själv inte spela det tillräckligt bra och lär ska ha utbrustit: Djävulen får spela det här stycket! Det förvånar inte att Franz Liszt fascinerades oerhört av Wandererfantasien och transkriberade den både för piano och orkester och för två pianon.

 

Många av Frédéric Chopins stycken skulle kunna kallas Fantasi, i synnerhet de fyra balladerna, scherzona och Barcarolle. Han lät ofta musiken utvecklas på ett sätt som kan beskrivas som ”pianistiskt-dynamiskt”. Teman presenteras men genomgår en nästan omärklig metamorfos, och plötsligt är musiken förändrad både till uttryck och karaktär, och ändå på ett förunderligt sätt förankrad i verkets grundatmosfär.

Polonaise-Fantaisie börjar med några dröjande, undersökande ackord. Det är inte alls svårt att föreställa sig hur Chopin sitter vid sitt Pleyel-piano och med de långsamma arpeggiona söker efter en lösning hur musiken ska komma vidare. Han hittar polonästemat med sin typiska rytm och musiken tar en ny riktning. Det finns här inte något som helst formschema eller någon förutbestämd struktur, som i en sonat eller ett rondo, ändå känns musikens utveckling fullkomligt naturlig och organisk; en märkvärdig och originell självgenererande fantasi. Med sin originella struktur avancerade harmonik är det ett av Chopins mest framåtblickande verk.

Modest Musorskij och många i hans krets blev djupt tagna när en av deras nära vänner, den tyskbördige konstnären och arkitekten Viktor Hartmann plötsligt gick bort, endast 39 år gammal. För att hedra sin vän organiserade man en stor utställning i Sankt Petersburg där över 400 av Hartmanns arbeten ställdes ut. Djupt gripen av målningarna och alla minnen de framkallade komponerade Modest Musorskij på kort tid sommaren 1874 sin pianosvit Tavlor på en utställning. Musiken illustrerar tio av utställningens målningar, och för att förstärka den illustrativa dimensionen lade han in en ett promenad-tema som fungerar som en övergång, eller förflyttning, mellan de olika ”tavlorna”. Musiken blev emellertid liggande och publicerades inte förrän 1886, fem år efter Musorskijs död.

Gnomen gestaltar en jordande knuten till element jorden. Enligt en rysk julsed hängs gnomer som dekoration i julgranen.

I Det gamla slottet står en trubadur framför ett medeltida slott och sjunger en sorglig melodi.  

Tuilerierna beskriver en målning där barn leker och sjunger i Tuilerieträdgården i Paris.

Bydlo är en polsk oxdragen vagn med stora trähjul.

De okläckta kycklingarnas balett är små kycklingar som fortfarande är kvar i sina ägg. Hartmanns målning gjordes efter en balett 1870.

Samuel Goldenberg och Schmuyle gestaltar två judar, en rik och en fattig.

I Marknaden i Limoges hör vi hur franska kvinnor grälar på en marknad.

I Katakomberna befinner vi oss i de mörka katakomberna i Paris.

Huset på kycklingben är komponerad efter en bild där Hartmann ritat en klocka i form av häxan Baba-Jagas hus på kycklingben.

Stora porten i Kiev är inspirerad av Hartmanns skiss till en jättelik port i Kiev som skulle byggas till minne av hur tsaren hade undgått ett mordförsök den 4 april 1866. Porten uppfördes aldrig.

Göran Persson