Ludwig van Beethoven 1770–1827

Pianosonat C-dur op 2 nr 3 (1796)

Allegro con brio

Adagio

Scherzo. Allegro

Allegro assai

Speltid ca 28 min

Elva bagateller för piano op 119 (1823)

Allegretto

Andante con moto

à l’Allemande

Andante cantabile

Risoluto

Andante. Allegretto

Allegro, ma non troppo

Moderato cantabile

Vivace moderato

Allegramente

Andante, ma non troppo

Speltid ca 17 min

Beethoven komponerade sina tre första pianosonater opus 2 i stort sett samtidigt, 1796. Han tillägnade samlingen Joseph Haydn som under några år i början av 1790-talet hade varit hans lärare. Vilket för honom inte verkar ha haft särskilt stor betydelse. ”Han var en lärare som jag inte lärde mig något av”, var Beethovens lakoniska kommentar till det.

Första satsen i den tredje sonaten i C-dur liknar en virtuos pianokonsert utan orkester. Beethoven ville imponera på Wienpubliken och här har han laddat musiken med massor av pianistisk glans. De kraftiga ackordbyggena som tar en stor del av klaviaturen i anspråk är egentligen enkla och konstruerade av vanliga byggstenar som arpeggion och brutna oktaver, men de sätter fokus på själva spelandet och solisten. De breda stora durklangerna får en motvikt i det innerliga mottemat i moll, som han hämtat från ett av sina egna ungdomsverk, den tredje pianokvartetten komponerad 1785, när han var femton år.

Här handlar det ändå om musik som visar på övertygande konstnärlig mognad. Adagiot är ett utforskande av pianots klangmöjligheter på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Scherzot är virtuost med imiterande stämmor som livfullt och lekande jagar efter varandra. I finalen flyger de inledande ackorden uppåt i hög fart. Satsen böljar ända fram till slutet som är kryddat med överraskande tonartsbyten och plötsliga pauser. Beethoven sade sig inte haft så mycket att hämta hos Haydn, men kanske det här ändå är en hälsning till honom, för det är effekter som också känns väl igen från föregångaren.

De tidiga pianosonaterna av Beethoven är storskaliga, men han komponerade också många mindre stycken för piano solo. ”Kleinigkeiten”, småsaker, som han kallade dem, men som senare publicerades under rubriken bagateller. Att samlingen med elva bagateller opus 119 publicerades i början av 1820-talet säger inte så mycket om när de faktiskt skrevs. De första komponerades förmodligen redan på 1790-talet.

Men när förläggaren Peters fick den första delen blev han djupt besviken. ”Jag frågade efter mindre saker, men de här är för små, dessutom för enkla för avancerade pianister, men för svåra för pianister i vardande.” Han förklarade att han hellre förlorade det han redan betalat i arvode än publicerade dem. Beethoven spillde ingen tid utan vände sig omedelbart till sin tidigare elev Ferdinand Ries i London som hade känningar i förlagsbranschen. ”Du kommer att få sex bagateller eller småsaker, och ytterligare fem i två delar. Du får disponera dem så bra som du kan.

Till skillnad från förläggaren Peters var det många i Beethovens samtid som insåg de här pianominiatyrernas storhet när de kom ut. En entusiastisk recension i det ansedda magasinet Berlin Allgemeine Musikalische Zeitung menade att de elva små bagatellerna bestod av få toner, men ändå var fyllda av musikalisk magi, ”som små äkta bilder av livet självt”. Det är ett omdöme som står sig bra än idag.

© Göran Persson