Wolfgang Amadeus Mozart 1756–91

Pianokonsert nr 20 d-moll K 466 (1785)

Allegro

Romanze

Rondo. Allegro assai

Speltid ca 34 min

En allmän uppfattning under 1700-talet var att pianokonserter på ett trevligt sätt skulle underhålla publiken. Det hade Mozart också på ett ofta genialiskt vis gjort i sina tidigare nitton pianokonserter. Men i den tjugonde bryter han mönstret och låter för första gången en konsert domineras av en molltonart. Dessutom är det musik fylld av skarpa kontraster och en underliggande ständig oro. Konserten är en vändpunkt där Mozart lämnar konventionerna för att skapa en allvarlig och starkt personlig musik.

Mozart var nu en kändis i Wien och konserterna där han spelade egna verk var välbesökta. Till den här konserten hade han för ovanlighetens skull hyrt Mehlgrube Kasino, där det också fanns en konsertlokal. Konserten ägde rum den 11 februari 1785 och för första gången på tolv år hade Mozarts pappa Leopold tagit sig från Salzburg till Wien för att höra konserten, en kall och besvärlig resa.

Leopold Mozart ansåg att det bästa var att stryka omgivningen medhårs, men nu imponerades han av sonens sätt att ta pianokonserten som genre i en ny riktning. Till Mozarts syster Nannerl skriver han att konserten var ”superb”, dessutom att Mozart hade övervakat utskrifterna av orkesterstämmorna samma dag som konserten ägde rum och därför inte hade hunnit spela igenom rondot.

Det gick ändå bra och konserten blev en stor framgång. Fortfarande är Mozarts pianokonsert nr 20 en av pianolitteraturens mest betydande verk. Det är musik som pekar fram mot romantiken och det är inte förvånande att Beethoven hade konserten på sin repertoar och även skrev solokadenser till de båda yttersatserna.

Göran Persson