Wolfgang Amadeus Mozart 1756–91
Violinkonsert nr 5 A-dur, K. 219 (1775?)
Allegro Aperto – Adagio – Allegro Aperto
Adagio
Rondeau – Tempo di Minuetto
Speltid ca 30 min
”Du vet egentligen inte hur bra violinist du egentligen är. Om du bara kunde göra dig själv rättvisa och spela med djärvhet, själ och eld, som om du vore Europas störste violinist!” Mozarts pappa Leopold eldade på sonen Wolfgang och ville att han skulle vara mer framåt. Leopold Mozart var violinpedagog och publicerade samma år som Mozart föddes, 1756, en violinskola som blev vida spridd och än idag är en källa till kunskap om 1700-talets violinpraxis.
Vid sjutton års ålder anställdes Mozart som konsertmästare i ärkebiskopens hovkapell i Salzburg. Det var en tjänst han redan från början var missnöjd med, för lönen var dålig och han kom inte alls överens med den stränge biskopen. Under den här perioden skrev han också sina fem violinkonserter. De är alla daterade 1775, men på senare år har man undersökt manuskripten och upptäckt att Mozart, eller någon annan, verkar ha fifflat med årtalen som ändrats flera gånger, både framåt i tiden och bakåt. Analyser av papper och handstil tyder dessutom på att den första är skriven tidigare, 1773, sannolikt även den andra.
Konserterna skrevs för att spelas av Mozart själv, eller av den italienske violinisten Antonio Brunetti som senare efterträdde Mozart på tjänsten i Salzburg. Under alla omständigheter passade de bra in i pappans satsning på att lansera Mozart som violinvirtuos.
I den femte och sista konserten finns en ny rikedom i tonspråket jämfört med de tidigare. Det antyds redan i tempobeteckningarna där han till Allegro, som betyder snabbt, har lagt till ett Aperto som betyder öppet, vilket här menas att musiken ska ha en bredare och mer majestätisk karaktär. Den här konserten kallas ofta den ”Turkiska” på grund av att Mozart i sista satsen, som går i huvudtonarten A-dur, lagt in ett mycket tidstypiskt turkiskt avsnitt i a-moll. Det gjorde han också sin mycket berömda pianosonat nr 11 i A-dur, där sista satsen är en turkisk marsch i a-moll.
© Göran Persson