Joseph Haydn
1732–1809

Symfoni nr 101 ”Uret” (1794)

Adagio – Presto

Andante

Menuetto. Allegretto

Final. Vivace

Speltid ca 28 min

När Joseph Haydns anställning hos Furst Esterházy äntligen upphörde öppnade sig möjligheten att ta andra uppdrag. Snart fick han också ett generöst erbjudande från Johann Peter Salomon, tyskättad violinist och impressario med egen orkester i London. Det var en beställning på tolv symfonier avsedda för Londonpubliken. Förutom ett väl tilltaget arvode fick Haydn även ersättning för mat, logi och resor.

Av Haydns imponerande 104 symfonier anses just de sista tolv så kallade Londonsymfonierna vara hans bästa. Han skrev dem i två serier med sex i varje. Symfoni nr 101 är den tredje symfonin i den andra omgången.

Med det nya uppdraget fick Haydn extra energi. Efter 30 år hos Esterházy där den lilla orkestern inte alltid levde upp till Haydns krav blev den större orkestern i London en ny inspirationskälla. I Londonsymfonierna utvecklade och förfinade Haydn sitt orkesterkomponerande och de utgör något av wienklassicismens mest fulländade verk.

Första satsens långsamma och mörk färgade inledning i symfoni nr 101 övergår snart i ett ljust och rasande livligt presto. Intensiteten är hög och satsen bubblar av både melodisk fantasi och harmonisk rikedom. I andra satsen hör vi den tickande rytm som börjar i låga stråkar och fagotter som gett symfonin namnet ”Uret”. Tredje satsen är traditionell menuett men i ett större format än i de tidigare symfonierna. I mellandelen, trion, höjer sig en glittrande flöjt över stråkarnas rytmiskt avskalade ackompanjemang. Den glänsande och energiska finalen kan som Haydn-forskaren Robbins Landon konstaterar göra anspråk på att vara Haydns mest storslagna finalsats, späckad med avancerad stämföring, jagande melodier och dramatiska utbrott.

© Göran Persson