Robert Schumann
1810–56
Kreisleriana för piano op 16 (1838, rev 1850)
Äußerst bewegt
Sehr innig und nicht zu rasch
Intermezzo I. Sehr lebhaft
Erstes Tempo
Intermezzo II. Etwas bewegter
Erstes Tempo
Sehr aufgeregt. Etwas langsamer. Erstes Tempo. Noch schneller
Sehr langsam
Sehr lebhaft
Sehr langsam
Sehr rasch
Schnell und spielend
Speltid ca 36 min
Sergej Rachmaninov
1873–1943
10 preludier för piano op 23 (1901–03)
Largo (fiss-moll)
Maestoso (B-dur)
Tempo di minuetto (d-moll)
Andante cantabile (D-dur)
Alla marcia (g-moll)
Andante (Ess-dur)
Allegro (C-moll)
Allegro vivace (Ass-dur)
Presto (Ess-moll)
Largo (Gess-dur)
Speltid ca 34 min
E. T. A. Hoffmann (1776–1822) var en av sin tids främsta författare bland de unga tyska romantikerna, dessutom något av ett universalgeni. Han var också originell tecknare, grafiker och kompositör. E. T. A. står för Ernst Theodor Amadeus, och Amadeus hade han tagit på grund av sin beundran för Mozart. Mest känd är E.T.A. Hoffmann för sina romaner och skräckromantiska noveller. Berättelser som fascinerade Robert Schumann. Särskilt samlingarna om kompositören och kapellmästaren Johannes Kreisler, sinnebilden för den romantiske konstnären och huvudperson i berättelsesviten Kreisleriana. Schumann brukar ofta själv beskrivas som den mest romantiske av alla romantiska tonsättare, vars liv pendlade mellan ljuvaste glädje och svartaste sorg, manisk kreativitet och djupaste depression.
Men det är inte bara Hoffmanns excentriske Kreisler-gestalt som inspirerat Schumann till pianocykeln Kreisleriana. I ett brev till blivande hustrun Clara skriver han: ”Jag översköljs av musik och vackra melodier nu. Sedan mitt förra brev har jag en hel anteckningsbok med stycken. Jag tänker kalla dem Kreisleriana och en av dina idéer har huvudrollen. Jag vill tillägna dem dig – ja dig och ingen annan – och då kommer du att le så sött när du upptäcker dig själv.”
De åtta satserna i Kreisleriana, som har underrubriken Fantasier för pianoforte, pendlar mellan rasande utbrott och innerlig värme, febrig nervositet och mörkt beslöjade betraktelser. Det finns skäl att anta att de återspeglar Schumanns sinnestillstånd vid den här tiden, då han plågad av kärlekskval kämpade för att få gifta sig med sin älskade Clara, mot hennes pappas vilja.
De åtta satserna i Kreisleriana är komponerade under fyra intensiva dagar våren 1838. Senare, i ett brev till Clara som då äntligen hade blivit hans hustru, skrev Schumann: ”Spela då och då min Kreisleriana. I några av avsnitten skall du finna en alldeles vild kärlek, ditt och mitt liv”. Kreisleriana tillägnades däremot Frédéric Chopin, som Schumann beundrade mycket.
Även för Sergej Rachmaninov var Chopin en viktig källa till inspiration. De tio preludierna opus 23 skrev han samtidigt som variationerna opus 22 över ett tema av Chopin: preludium nr 20 i c-moll. När han själv uruppförde Chopinvariationerna i februari 1903 vid en recital i Moskva spelade han dessutom några av preludierna som skulle ingå i opus 23.
Redan som 19-åring hade Rachmaninov komponerat sitt berömda preludium i ciss-moll opus 3 nr 2. Nu, tio år senare hade mycket hänt. Efter uruppförandet 1897 av första symfonin som hånades av samtidens kritiker hade Rachmaninov gått in i en depression. Av en släkting fick han rådet att gå i hypnoterapi och efter månader av daglig behandling lyckades han få självkänslan tillbaka och kunde började komponera igen. Det första han skrev var andra pianokonserten som han tillägnade sin hypnosterapeut Nikolai Dahl, som även var amatörmusiker.
Preludierna opus 23 komponerades kort därefter och i nummer sex och tio hörs tydliga återklanger från andra pianokonserten. Men det är framförallt Chopins ande som svävar över musiken. Preludierna växer fram dynamiskt-pianistiskt ur en eller flera tematiska idéer och spänner över allt från virtuos elegans och lyriska elegier till mäktig dramatik som ställer extremt höga krav på solisten.
Men medan Chopins preludier ibland bara omfattar en halv notsida är Rachmaninovs längre, bredare med ibland flera olika tematiska avsnitt, ett exempel är det femte preludiet i g-moll som vid sidan av hans ungdomspreludium är det mest berömda.
Rachmaninov skrev sina preludier opus 23 i olika tonarter. På det viset kunde han hålla liv i idén om att som Chopin skriva preludier i samtliga 24 dur- och molltonarter. Ett projekt han sju år senare fullföljde med de 13 preludierna opus 32.