Lars-Erik Larsson 1908–86
Konsertuvertyr nr 1 (1929)
Speltid ca 9 min
En vintersaga ”Fyra vinjetter till Shakespeares drama” (1938)
Siciliana: Andantino
Intermezzo: Allegro leggiero
Pastoral: Allegretto pastorale
Epilog: Andante
Speltid ca 10 min
Concertino för trombon och stråkar (1955)
Preludium: Allegro pomposo
Aria: Andante sostenuto
Finale: Allegro giocoso
Speltid ca 11 min
Symfoni nr 3 (1945)
Allegro con brio
Adagio ma non troppo
Prestissimo – Andante – Prestissimo
Andante maestoso – Allegro molto
Speltid ca 36 min
Lars-Erik Larssons musik är en blandning av enkelhet och finess, lekfullhet och hantverksglädje, lyriskt välljud och klassiska former. Med lätt handlag skapade han musik som ibland kunde dra mot stilfull underhållning, men utforskade också modernismens estetik när den bröt in på allvar under 1950-talet.
Lars-Erik Larsson växte upp i Åkarp, Skåne, men studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm under 1920-talet, dessutom privat för giganten Alban Berg i Wien, som i sin tur var elev till Arnold Schönberg. Vid sidan av sitt komponerande var den mångsidige Larsson även verksam som kritiker och dirigent. Åren 1947–59 var han den förste professorn i komposition vid musikhögskolan i Stockholm.
Konsertuvertyren är komponerad samma år som han tar sin examen vid Musikhögskolan. Den startar med en allvarlig ton i stråkarna, men blåsarna förstärker snart klangen och efter ett snabbt parti spricker mörkret upp och släpper in ljusa stråkar och romantiska horn. Det är musik med rötter i den stora nordiska romantiska repertoaren. Han var också påverkad av både Sibelius och Nielsen. Uvertyren har även drag av filmmusik, något som Lars-Erik Larsson skulle ägna sig åt under 1940- och 50-talen. Han skrev musik till ett 40-tal filmer.
År 1937 anställdes Lars-Erik Larsson som kapellmästare och musikproducent vid Sveriges Radio. I tjänsten ingick att skriva musik till olika radioprogram, vilket innebar samarbeten med författare, bland andra Hjalmar Gullberg. Tillsammans skapade de en programform som de kallade lyrisk svit, där diktläsning varvades med musikvinjetter. Lars-Erik Larsson sammanfogade så småningom vinjetterna till fristående verk som också blivit några av hans mest spelade och omtyckta, bland andra Förklädd Gud och Pastoralsvit. Det gjorde honom till Sveriges i särklass mest folkkära tonsättare. Något som förstärktes när han under beredskapstiden tillsammans med författaren Alf Henrikson skapade sånger som Det går över och Beredskapsmarschen.
Vintersaga bygger på en komedi av Shakespeare. I den första vinjetten målas en lantlig idyll upp. Likheterna med delar av Pastoralsvit är påtagliga. Andra bilden är lättsam, men också rytmiskt jagande, medan friden och harmonin åter lägger sig i den tredje delen. Mest spelad är den avslutande Epilog. Här är det som om vinterlandskapet breder ut sig, vackert och mjukt, med också med stråk av smärta. Shakespeares pjäs är heller inte bara lättsam och komiskt utan har inslag av misstänkt otrohet, död och ånger.
Lars Erik Larsson. Bild från Uppsala–Bild, Upplandsmuseet.
Under åren 1953–57 komponerade Lars-Erik Larsson serien 12 Concertini för vart och ett av orkesterns instrument, ackompanjerad av en stråkorkester. Idén föddes när han var verksam som inspektör för SOR (Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund) och fick en inblick i vad amatörer kunde och vilken repertoar de behövde. Stråkorkestersatsen är därför utformad så att även en amatörorkester kan klara av att spela den, medan solostämman är virtuos och betydligt mer krävande. En av de mest spelade och omtyckta är den här concertinon för trombon och stråkar.
Tredje symfonin skrevs 1945 och uruppfördes året därpå här i Konserthuset Stockholm av Kungliga Filharmonikerna under ledning av Tor Mann. Men Lars-Erik Larsson kunde inte riktigt godkänna sina egna symfoniska satsningar. Den föregående symfonin drog han tillbaka efter uruppförandet, liksom även den tredje. Sista satsen omarbetade han efter en tid till Konsertuvertyr nr 3.
Både andra och tredje symfonin blev liggande i decennier, men väcktes till liv igen av dirigenten Sten Frykberg. För vilket vi kan vara honom tacksamma. Trots att Lars-Erik Larsson själv kände sig tveksam är det utan tvivel musik som bär på många av hans utmärkande och bästa kvalitéer: det gedigna hantverket, melodisk finess och karaktär, rytmiskt driv och överraskande vändningar. Det är musik där Lars-Erik Larsson djupa känsla för klassicismens estetik tydligt träder fram. Mozart var en förebild, och Beethoven, som vi kan höra i den första satsen. I den känslosamma andra satsen väcker han den nordiska romantiken, och som i några av hans andra verk hörs återklanger från Sibelius och Nielsen. Den hetsiga tredje satsen jagar fram likt ett allvarligt scherzo. I den fjärde och avslutande satsen hör vi den fantasifulla melodikern Larsson med oväntade svängar och spännande samspel mellan blåsare och stråkar.
© Göran Persson