Wolfgang Amadeus Mozart
1756-91

Pianokonsert nr 22 Ess-dur K 482

Allegro
Andante
Allegro

Speltid ca 35 min

Det var en hektisk tid för Mozart året 1785 i Wien. Han hade bokat en omfattande konsertserie, komponerade i ett rasande tempo och tog utöver det emot en ström av elever i den rymliga men ofta ostädade våningen på Domgasse 5 i centrala Wien. Han var en av stadens kändisar och deltog dessutom i mängder av sociala aktiviteter tillsammans med hustrun Constanze, som han gift sig med några år tidigare, till hans pappa Leopolds förtvivlan.

Pianokonserten i Ess-dur är daterad 16 december det här året. Han hade vid sina akademi-konserter tidigare haft stora framgångar med de två föregående pianokonserterna, nr 20 i d-moll och nr 21 i C-dur – Elvira Madigan – som idag också är hans mest spelade.

Konserten i Ess-dur nr 22 framförs inte lika ofta, vilket kan tyckas är orättvist, för yttersatserna flödar av musikantisk glädje och lustfyllda inslag, särskilt i träblåset där Mozart för första gången i en pianokonsert använder klarinetter. Mellansatsen är känslosam och vacker med slöjor av både förtvivlan och sorg.

Enligt vissa uppgifter spelade Mozart konserten på kvällen den 16 december. För att använda en kliché: innan bläcket ens hunnit torka. Det skedde mellan de två akterna av vännen Carl Ditters von Dittersdorfs oratorium Esther, som framfördes vid en välgörenhetskonsert.

När konserten några veckor senare fick sitt ”riktiga” uruppförande bestod publiken av ungefär 120 personer, eliten av Wiens musikälskare som hade köpt abonnemang till Mozart konsertserie. Då hände något ovanligt. Applåderna efter den gravitetiskt vackra andra satsen upphörde inte förrän den spelades en andra gång.