Wilhelm Stenhammar
1871-1927

Sonat för violin och piano a-moll opus 19 (1900)

Allegro con anima
Andantino
Allegro amabile

Speltid ca 22 min

I augusti 1899 skriver Wilhelm Stenhammar till sin mor och ursäktar sig att det bara blir ett kort brev, för han ”har huvudet fullt av någonting som vill ut”. Det som upptar hans tankar är en sonat för violin och piano som kostar honom ”ett fasligt huvudbry”. Han befann sig på Särö söder om Göteborg där familjen visades den sommaren. Men han fick bara klar första satsen, mittensatsen och den livliga finalen skrevs följande sommar på Ingarö utanför Stockholm.

Runt förra sekelskiftet var violinsonaten en vanlig form bland de nordiska tonsättarna, särskilt Grieg och Emil Sjögren var framstående in genren. Violinsonaten fick också betydelse genom litteraturen. I Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt rör sig de musikaliska upplevelserna och resonemangen kring en violinsonat, och Beethovens Kreutzersonaten inspirerade författaren Leo Tolstoj till den självbiografiskt brännande kortromanen som fick samma titel som Beethovens både passionerade och vackra violinsonat.

Svärmiskt fantiserande och skönklingande är också Stenhammars violinsonat. I ett brev till sin förläggare och konsertagent Henrik Hennings skriver han sommaren 1900 att den första satsen är så ”bedårande vacker, att ingenting är mig gott nog i fortsättningen”. Och det är en kamp för honom att fullfölja de två återstående satserna som ”pinar och plågar” honom. Bo Wallner skriver i sin Stenhammar-biografi att Stenhammar under flera veckor inte ”kommit ur fläcken”. Han visste så väl hur han ville ha det, men säger att ”det dumma materialet vill icke följa mig in i det fagra drömland dit jag vill föra det med mig”.

Innan sommaren var över hade han ändå lyckats slutföra sonaten och skapat en både känsloladdad och intim musik, lyriskt förtätad och innerlig.