Ludwig van Beethoven
1770–1827
Sonat nr 9 i A-dur för violin och piano op 47, ”Kreutzersonaten” (1803)
Adagio sostenuto — Presto
Andante con Variazioni
Finale. Presto
Speltid ca 38 min
De flesta av sina sonater för violin och piano komponerade Beethoven inom loppet av fem år runt sekelskiftet 1800. Den näst sista, den nionde och kanske mest kända sonaten, tillägnade han den franske violinisten Rodolphe Kreutzer. Men så var det alls inte tänkt från början.
Beethoven hade våren 1803 lärt känna den engelske violinisten George Augustus Polgreen Bridgetower som hade kommit till Wien. Han var ett exotiskt inslag för han far kom ursprungligen från Afrika och mamman från Tyskland, eller Polen. Beethoven rekommenderade Bridgetower för sina egna mecenater och beskrev honom som en ”mycket skicklig virtuos som helt behärskar sitt instrument”. När Bridgetower skulle ge en konsert i Augarten bad han Beethoven om en sonat han kunde framföra. Trots att det var väldigt kort om tid komponerade Beethoven sonaten i A-dur. Avsikten var att tillägna den Bridgetower, men han och Beethoven blev osams, förmodligen över en flicka, skriver Åke Holmqvist i sin stora Beethoven-biografi. I stället tillägnades sonaten den franske violinisten Rodolphe Kreutzer som Beethoven lärt känna några år tidigare hos ambassadör Bernadotte i Wien, och beskrev honom som en ”kär och god människa”. Men Kreutzers spelstil – han var känd för sitt fenomenala legato – passade egentligen rätt illa för sonatens extroverta och virtuosa karaktär, och han kom vad man vet heller aldrig att framföra den.
När Kreutzersonaten kom ut i tryck 1805 hade Beethoven gett den titeln ”Sonat för piano och obligat violin i en mycket konsertant stil, nästan som en konsert”. Det är också en närmare 40 minuters rasande känslostorm. Högintensiv storslagen musik med både lyriskt dramatiska melodier och överraskande harmoniska utvikningar. Musiken inspirerade författaren Leo Tolstoj till den självbiografiskt brännande kortromanen som fick samma titel Beethovens sonat – ”Kreutzersonaten”.
© Göran Persson