Ethel Smyth
1858–1944

Pianotrio d-moll (1880)

Allegro non troppo
Andante
Scherzo. Presto con brio
Allegro vivace

Speltid ca 27 min

Ethel Smyth var en stark personlighet som stack ut i det viktorianska England. Öppet lesbisk och en av de ledande gestalterna inom suffragettrörelsen som kämpade för kvinnlig rösträtt. Hon fängslades till och med efter att ha kastat sten mot en politikers bostad. Hon stred också med sin far, som var general, för att få ägna sig yrkesmässigt åt musik och rymde mer eller mindre hemifrån för att börja studera vid konservatoriet i Leipzig.

Det hade grundats 1843 av Felix Mendelssohn och var skolan dit alla begåvningar sökte sig. Och i Leipzig, staden där musiken alltid var aktuell, fick hon kontakt med andra tonsättare. Där fanns Dvorák, Tjajkovskij och Grieg. Men hon tyckte att undervisningen på konservatoriet var helt undermålig. I stället började hon studera privat för Heinrich von Herzogenberg och genom honom fick hon träffa Clara Schumann och Johannes Brahms, som påverkade henne starkt. Beethoven var också en viktig inspirationskälla. När hon började lära sig hans pianosonater sa hon att det var som ”att på egna ben gå in i en helt ny värld.”

Hon återvände till England och komponerade 1880 den både lyriskt romantiska och glödande intensiva pianotrion i d-moll. I första satsen breder långa melodiska linjer i stråkarna ut sig¬ över pianots elegant glittrande ackompanjemang. Här finns också stänk av nostalgi. Andra satsen inleds nästan som en vaggvisa, men kraften och intensiteten tilltar och musiken tar form som ett raffinerat spel mellan mörker och ljus. En starkt kontrast är tredje satsens rytmiskt pådrivande och eldiga scherzo. I den händelserika fjärde och sista satsen återkommer både teman och stämningar från de tre tidigare satserna, samtidigt som här finns en ständigt närvarande oro och rastlöshet.

Som första kvinnliga tonsättare utnämndes Ethel Smyth 1922 till Dame of the British Empire.