Johannes Brahms, 1833–97
Violinkonsert D-dur op 77, 1878
Speltid ca 40 min
Allegro non troppo
Adagio
Allegro giocoso, ma non troppo vivace
Speltid ca 40 min
När violinisten Joseph Joachim och Johannes Brahms träffades första gången i maj 1853 uppstod omedelbart stark vänskap. De var båda i tjugoårsåldern och levde för musik. Joachim hade gjort sina första framträdanden som åttaårigt underbarn och var redan en berömd virtuos, medan Brahms ännu var en ung tonsättare vars bästa tid skulle komma.
Egentligen var det bara en tidsfråga innan vännen Joseph skulle fråga Brahms om han kunde tänka sig att skriva en violinkonsert för honom. Ändå kom det att dröja tjugofem år innan det blev av. Då hade Brahms redan två av sina symfonier, första pianokonserten och mängder av annan musik bakom sig.
Johannes Brahms
Han valde tonarten D-dur, samma som i den nyligen avslutade andra symfonin, och planerade för en konsert i fyra satser. En idé han övergav under arbetets gång. Även om han ofta konsulterade vännen Joachim när det gällde speltekniska frågor var beslutet att ersätta de två mittensatserna med ett ensamt adagio helt hans eget. Kanske tyckte han att det först påtänkta scherzot passade bättre i den fyrsatsiga pianokonserten som han började komponera samma år och avslutade bara några år senare.
Konserten uruppfördes på Nyårsdagen 1879. Brahms dirigerade själv och Joseph Joachim var solist. Det var ingen succé. En av tidens stora profiler, dirigenten, tonsättaren och pianisten Hans von Bülow ansåg att det var en konsert ”mot” violinen.
Men konserten vann snart sin hängivna publik. Många kände sig säkert också hemma i den klassiska konsertens modell, två rörliga satser som omger en långsam. Samtidigt tillförde Brahms någonting nytt. Här finns en melodisk mångfald och harmoniska äventyr som leder långt utanför de vanliga stigarna.
Den långsamma satsen inleds med en av Brahms vackraste melodier – som presenteras av oboen! Den spanska violinvirtuosen Pablo de Sarasate vägrade spela konserten för han ville inte stå på podiet ”med fiolen i hand och lyssna på en oboe som spelar styckets enda riktiga melodi”.
Finalen är lyckoladdad, fylld av gott humör, dessutom med en och annan blinkning till vännen och inspiratören Joseph Joachims musikaliska av från hans hemland Ungern.
© Göran Persson