Béla Bartók 1881-1945

Sonat för två pianon och slagverk, 1937

I. Assai lento – allegro molto

II. Lento ma non troppo

III. Allegro non troppo

Ca 26 min

Béla Bartók var mycket virtuos pianist. Han studerade för István Thoman vid Liszt-akademien i Budapest, som i sin tur hade varit elev till Franz Liszt. Även om han kanske inte alltid tyckte om det gav han ofta konserter med både den traditionella klassiska repertoaren och egna verk. Han samarbetade med den kända och inflytelserika dirigenten Paul Sacher, som dessutom var mycket rik. I mitten av 1930-talet framförde de tillsammans Bartóks andra pianokonsert.  Sacher, som visste vad han talade om, ansåg att Bartók var en av tidens största kompositörer och beställde ett nytt verk inför firandet av Basels kammarorkesters tioårsdag, som Sacher hade grundat och var ledare för. Resultatet blev ett av Bartók mest betydande verk, Musik för stränginstrument, slagverk och celesta, som också togs emot mycket positivt efter uruppförandet i januari 1937. Inspirerad av framgången skrev Bartók till Sacher och uttryckte att han gärna skulle skriva något mer för Basel. Han hade under tid planerat att skriva något för piano och slagverk, men kom inte riktigt till rätta med hur han skulle hantera balansen mellan pianot och slagverket. Efter en tids funderingar löste han det genom att förstärka pianoklangen med ett andra piano. Nu fick pianoklangen tillräcklig kraft för att matcha slagverkets instrumentarium av pukor, stor trumma, cymbaler, triangel, virveltrumma, tamtam (gong) och xylofon. Vid den här tiden hade Bartók lämnat tjugotalets mest experimentella ambitioner bakom sig och hittat ett nytt förhållningssätt till musiken. Bland annat genom att tillföra sin musik den karaktäristiska stil som brukar kallas ”nattmusik”. Han använder den framförallt i långsamma satser i flersatsiga verk och uppträder gärna i form av lite kusliga dissonanser som en bakgrund av naturljud och vemodiga melodier.  Vi återfinner den i Musik för stränginstrument, slagverk och celesta, men också mycket påtagligt i den långsamma satsen i den här sonaten.

Béla Bartóks sonat för två pianon och slagverk skrevs för ISCM – International Society for Contemporary Music – i Basel och uruppfördes av Bartók själv och hans andra hustru, Ditta Pásztory-Bartók, i januari 1938.  Återigen hade han lyckats förena rytmisk energi med musikalisk förnyelse. Han gjorde det dessutom på ett sätt som hänförde både samtidens publik och musikkritik. Verket blev en omedelbar framgång och har sedan dess varit ett av Bartóks mest spelade och omtyckta verk.

© Göran Persson