Felix Mendelssohn-Bartholdy
1809–47

Sinfonia nr 9 C-dur (1823)

Grave – Allegro
Andante
Scherzo
Allegro vivace

Speltid ca 23 min

Redan tidigt stod det klart att Felix Mendelssohn-Bartholdy hade en exceptionell talang för musik. Han började ta pianolektioner vid sex års ålder och gjorde sina första offentliga konserter vid nio. Kort därefter började han också komponera och åren 1821–23, när Mendelssohn var tolv till fjorton år, skrev han de numera berömda tolv stråksymfonierna, eller sinfoniorna, som de också kallas.

Felix Mendelssohn-Bartholdy

Familjen Mendelssohn var förmögen och i det stora huset i Berlin bjöd familjen in till konsert varannan söndag där sinfoniorna – bland mycket annat – framfördes av en privat orkester. Söndags-evenemangen i den ståtliga Gartensaal hemma hos Mendelssohns var omtalade och lockade många av tidens kulturpersonligheter. Bland de som syntes i vimlet fanns Heinrich Heine, Frans Liszt och E.T.A. Hoffmann. Även svenska Magdalena ”Malla” Silfverstolpe som brukade hålla liknande soaréer i sitt hem i Uppsala, var en av gästerna.

Som ung tonsättare vid den här tiden sökte sig Mendelssohn ofta bakåt till förebilderna Bach och Händel, men också Mozart och Beethoven, som vi kan höra här i den här nionde stråksymfonin. Efter första satsens långsamma inledning tar ett livligt allegro vid som bär drag av tidens estetiska ideal som fångades i uttrycket Sturm und Drang – Storm och längtan. Explosiv musik med hög energinivå och tvära kast, men också melodisk skönhet och värme. En motvikt till upplysningens idé om rationalitet, empirism och förnuft.

Andantesatsen är särskilt speciell. I början och slutet hörs bara violinerna, sublimt vackert utmejslade i fyra stämmor. I mellandelen bara de låga stråkarna samtidigt som tonartens skiftar till moll. Efter ett kort livligt Scherzo med en långsam närmast folkligt dansant mellandel avslutas sinfonian med ett infallsrikt och intensivt allegro.

© Göran Persson