Ludwig van Beethoven
1770–1827

Symfoni nr 8 F-dur (1812)

Allegro vivace e con brio
Scherzando: Allegretto
Tempo di Menuetto
Allegro vivace

Speltid ca 26 min

De nio symfonierna är själva stommen i Beethovens livsverk. De utgör helt unika och oändliga universum som kan utforskas om och om igen, det finns alltid nya saker att upptäcka. Det går helt enkelt inte att lyssna ”färdigt” på Beethovens symfonier.

Ludwig van Beethoven

Beethoven hade hunnit bli 29 år när han debuterade som symfoniker. Som en jämförelse hade Mozart vid den åldern hunnit med över 35 symfonier. Joseph Haydn var nästan lika gammal som Beethoven när han skrev sin första symfoni, ändå hann han med att skriva över hundra innan han var klar.
Enligt Åke Holmquist, Sveriges expert på Beethoven, berodde den sena starten i symfonigenren på att Beethoven visste att han skulle komma att jämföras med föregångarna Haydn och Mozart. Både recensenter och mecenater betraktade Beethoven som en arvtagare till dem, och Beethoven förstod att det var viktigt att lägga ribban högt för att infria förväntningarna.

Med sina nio symfonier skapade Beethoven också musikaliska milstolpar. Det har till och med uppstått en myt, eller snarare förbannelse, som säger att alla kompositörer efter Beethoven kommer att avlida så snart de skrivit en nionde symfoni. Ett öde som drabbade bland andra Franz Schubert, Antonín Dvorák, Anton Bruckner och Gustav Mahler. Det är naturligtvis just bara en myt, många på senare tid har komponerat avsevärt fler symfonier än nio, men att den ens har uppstått visar på den kraft som finns i Beethovens symfoniska gärning. Hans nio symfonier är också fantastiska äventyr som tar lyssnaren med genom stormar och passion, lycka och avsked.

Han kallade den själv för ”Min lilla symfoni i F”, och på frågan om varför den inte var lika populär som den föregående sjunde symfonin, som hade gjort succé, svarade Beethoven: ”eftersom åttan är så mycket bättre”.

Det finns gott om bevarade skisser till många av Beethovens verk. Han testade teman och melodier som han skrev ner i böcker och bevarade. När han började skissa på det som skulle bli åttonde symfonin är det tydligt att han hade en pianokonsert i tankarna. Men under arbetets gång insåg han att melodierna och musikens karaktär lämpade sig bättre som en symfoni.
Inledningstemat är ljust, fullt av lyckokänsla som övergår i ett lite snirkligt tema i stråkar och träblås. Men det här är ju Beethoven och dramatiken tätnar snart när fragment av de båda temana kastas mellan de olika instrumenten och skapar djärva kontraster. Andra satsen är elegant och luftig medan den tredje är en lättsam menuett. I den fjärde och sista satsen skruvar Beethoven upp den musikaliska laddningen ytterligare, samtidigt som vi återfinner första satsens ystra lekfullhet.
© Göran Persson