Béla Bartók 1881-1945

Stråkkvartett nr 5, 1934

I. Allegro

II. Adagio molto

III. Scherzo: (Alla bulgarese)

IV. Andante

V. Finale: Allegro vivace

Ca 29 minuter

Béla Bartók är obestridligt en av 1900-talsmusikens verkligt stora förnyare. Som få andra öppnade han sina öron mot omvärlden och lät sig fascineras och påverkas. Hans intresse för folkmusik gav honom ständigt nya impulser, samtidigt som han närmade sig andra strömningar i samtiden. Inte minst gjorde den framväxande musikaliska modernismen starka avtryck.

Men hans musik är alltid mycket bartóksk. De sex stråkkvartetterna spänner över tre decennier och ger sammantaget ett panoramaperspektiv på hans skapande. När han komponerade den femte kvartetten, 1934, hade han hittat ett nytt förhållningssätt med influenser från äldre musik där Bachs kontrapunktik var en betydelsefull inspirationskälla. Han fördjupade sig vid den här tiden också än mer i sin folkmusikforskning. Kvartetten är uppbyggd som en bågform där höjdpunkten är tredje satsens scherzo. Och de rytmiska mönstren från bulgarisk folkmusik ger satsen dess alldeles speciella karaktär.

Runt den är de övriga satserna symmetriskt ordnade efter tempo: snabb-långsam och långsam-snabb. I de långsamma satserna hör vi de karaktäristiska inslagen av ”nattmusik” som Bartók gärna använde sig av i långsamma satser. Vi kan höra det som nästan lite spökliga dissonanser och vemodiga melodier, mot en bakgrund av klanger som ibland liknar naturljud. Den här tekniken använde sig Bartók av i flera av sina mest betydande verk.  Förutom femte stråkkvartetten även i den ofta framförda sonaten för två pianon och slagverk samt Musik för stränginstrument, slagverk och celesta. Femte stråkvartetten beställdes av den amerikanska mecenaten Elizabeth Sprague Coolidge uruppfördes i Washington 1935.

© Göran Persson