Johann Sebastian Bach
1685–1750
Brandenburgkonserterna
Brandenburgkonsert nr 1 F-dur BWV 1046
Utan tempobeteckning (spelas vanligen Allegro eller Allegro moderato)
Adagio
Allegro
Menuet – Trio I – Menuet da capo – Polacca – Menuet da capo – Trio II – Menuet da capo
Speltid ca 25 min
Brandenburgkonsert nr 2 F-dur BWV 1047
Utan tempobeteckning (spelas vanligen Allegro)
Andante
Allegro assai
Speltid ca 13 min
Brandenburgkonsert nr 3
Utan tempobeteckning (spelas vanligen Allegro eller Allegro moderato)
Adagio in E minor
Allegro
Speltid ca 14 min
Brandenburgkonsert nr 4 G-Dur BWV 1049
Allegro
Andante
Presto
Speltid ca 17 min
Brandenburgkonsert nr 5 D-dur BWV 1050
Allegro
Affettuoso in B minor
Allegro
Speltid ca 22 min
Brandenburgkonsert nr 6 B-dur BWV 1051
Utan tempobeteckning (spelas vanligen Allegro eller Allegro moderato)
Adagio ma non tanto
Allegro
Speltid ca 18 min
De sex konserterna Johann Sebastian Bach komponerade till markgreven Kristian Ludvig av Brandenburg-Schwedt tillhör barockens stora mästerverk. Bach hade lärt känna den musikintresserade greven när han besökte Berlin vintern 1718-19, bland annat för att köpa sig en ny cembalo. Mycket tyder på att Bach dessutom gjorde ett framträdande i markgrevens palats, vilket resulterade i beställningen av de sex konserterna som Bach kallade ”concerts avec plusieurs instruments” – ”konserter för flera instrument”.
Alla konserterna är daterade 24 mars 1721, men skrevs förmodligen några år tidigare. Bach hade 1717 anställts som hovkapellmästare i Köthen och gick då in i en period av intensivt skapande, framförallt instrumentalmusik. Förutom de sex konserterna till markgreven av Brandenburg skrev han här också första delen av Das wohltemperierte Klavier, violinkonserterna och flera av orkestersviterna.
Konserterna ”för flera instrument” framfördes av allt att döma inte under Bachs levnad, utan blev kvar bland markgrevens papper fram till 1850, då de överfördes till det preussiska kungliga biblioteket. Ungefär samtidigt vaknade ett nytt intresse för Bachs musik och konserterna lyftes fram i ljuset och blev nu berömda under namnet Brandenburgkonserterna.
De sex konserterna är sinsemellan mycket olika. Tre av dem, den andra, fjärde och femte är till formen så kallade concerto grosso, som kännetecknas av att en liten grupp solister spelar mot den övriga orkestern. Första, tredje och sjätte konserten har inga utpräglade solistgrupper även om vissa instrument ibland sticker ut och tar plats. Det finns inga belägg för att Bach tänkte sig att de skulle spelas i någon särskild ordning. Ofta framförs bara en eller några av konserterna, och när samtliga framförs som vid den här konserten sker det inte sällan i en helt annan följd än den numrerade.
Den första Brandenburgkonserten är den enda som har fyra satser. Med två horn, tre oboer, fagott och en så kallad violino piccolo, en mindre fiol, tillsammans med stråkar och cembalo är det en orkester som Bach kände sig hemma med. Här ger de två hornen musiken en lantlig atmosfär, och Bach som gärna lånade musik av sig själv återanvänder i första satsen här inledningen till sin så kallade Jaktkantat som han hade komponerat flera år tidigare.
Solistgruppen i andra konserten består av trumpet, blockflöjt, oboe och violin. I den jublande första satsen och den snabba andra satsen tränger den virtuosa höga trumpeten fram genom det finmaskiga melodiska nätet som flätas av de andra instrumenten. I mittensatsen har Bach utelämnat både orkestern och den dominerande trumpeten och låter i stället de övriga tre soloinstrumenten bära fram den vackert melankoliska melodin. (Första satsen är för övrigt ett av musikspåren på den skiva av guld, som följde med rymdsonden Voyager 1 som 1976 skickades upp på sin färd ut i rymden, för att utforska vårt solsystem. Skivan innehåller ljud och bilder som berättar om vår värld om den skulle hittas av utomjordingar. Sonden kommer att nå första stjärnan om sådär 40 000 år. )
Den tredje Brandenburgkonserten för stråkar öppnar majestätiskt, och mellan de båda snabba yttersatserna där stämmorna imiterar och driver på varandra har Bach bara noterat två breda ackord. Det var ett sätt för honom att lämna öppet för ett improviserat mellanspel på cembalo eller violin.
Fjärde konserten är återigen ett concerto grosso där solistgruppen består av violin och två blockflöjter, och orkestern av två violiner, viola, cello, violone (kontrabas) och cembalo. Utmärkande för mycket barockmusik, och Bachs musik i synnerhet, är tekniken att låta flera självständiga stämmor bilda en sammanhållen helhet, det som kallas kontrapunkt. I sista satsen i den fjärde Brandenburgkonserten bryter sig soloviolinen plötsligt ur den gemensamma melodiska väven och bjuder på ett virtuost fyrverkeri.
I den femte konserten utgörs solistgruppen av flöjt, violin och cembalo och mönstret är traditionellt med två snabba satser som omger en långsam. I likhet med den andra konserten har Bach i den känslosamma mellansatsen helt uteslutit orkestern.
Den sjätte konserten är helt unik i sitt slag eftersom orkestern här bara består av låga stråkar förutom den alltid närvarande cembalon. Viola och cello har huvudrollerna i den här konserten, som genom sin besättning har en sällsamt mjuk klang, samtidigt som det för barockens så utmärkande motoriska drivet ändå laddar musiken med en alldeles särskild kraftkänsla.
© Göran Persson