Béla Bartók

1881–1945

Sonat nr 2 för violin och piano (1922)

Molto moderato –

Allegretto

Speltid ca 21 min

Béla Bartók var en av 1900-talsmusikens verkligt stora förnyare. Som få andra öppnade han sina öron mot omvärlden och lät sig fascineras och påverkas. Intrycken omskapade han sedan till en mångdimensionell och djupt personlig musik. Åren före första världskriget reste han runt på den ungerska landsbygden, och även i Rumänien, Bulgarien, Balkan och Nordafrika och spelade in och katalogiserade folksånger. När första världskriget blossade upp tvingades han avbryta sin folkmusikforskning, men blev efter en tid befriad från militära uppgifter av hälsoskäl och kunde fortsätta sina uppteckningar.

Intresse för folkmusik gav Bartók impulser för sitt eget komponerande samtidigt som han närmade sig nya strömningar i samtiden. I en artikel förklarade han sin dragning till musiken han hörde på landsbygden: ”Den egentliga allmogemusiken visar i alla sina olika former en ganska egenartad fullkomning. Det är häpnadsväckande, att den trots sin inträngande kraft är helt fri från sentimentalitet och överflödiga utsirningar. Enkel, emellanåt också rå, men aldrig dum, utgör den en idealisk utgångspunkt för en musikens pånyttfödelse.”

Andra violinsonaten är ett lysande exempel på Bartóks förmåga att förena influenserna från folklig musik med den moderna konstmusikens yttryck. En inledande låg ton i pianostämman blir startpunkten för violinens improvisatoriska utflykter som knyter an till de rumänska folkmelodier som kallas hora lunga. En stark kontrast är andra satsens sprakande rytmik och virtuosa utbrott. Det är också ytterst svårspelad musik. ”Bara en violinist av högsta klass har någon chans att lära sig dem”, skrev Bartók i ett brev om sina violinsonater. I den här andra sonaten gäller det i högsta grad också pianostämman.

© Göran Persson