Ludwig van Beethoven
1770–1827

Pianokonsert 4 G-dur (1806)

Allegro moderato
Andante con moto
Rondo: Vivace

Speltid ca 34 min

Idag kan man knappt föreställa sig 1800-talets enorma intresse för pianot och pianomusiken. I de finare kretsarna var instrumentet en självklar medelpunkt i salongen och mängder av orkestermusik gavs ut i pianotranskriptioner. Och det var som pianist Beethoven slog igenom efter sin ankomst till Wien 1792. Publiken hänfördes av hans teknik och improvisationsförmåga. Pianot var också hans experimentverkstad där han prövade och gestaltade idéer, inte bara i pianoverk utan i alla genrer. Centralt i hans pianoproduktion står de 32 sonaterna som tillsammans ger en bild av Beethovens genialitet och starka vilja till musikalisk utveckling. Och naturligtvis de fem fantastiska pianokonserterna.

Den fjärde konserten i börjar inte som de föregående med en orkesterinledning som presenterar första satsens teman, utan med några stillsamt sökande durackord. Bara några takter, som Beethoven sedan utvecklar på ett makalöst poetiskt, dramatiskt, lekfullt och överraskande sätt. Här märks också en tydlig strävan att integrera pianostämman med orkestern, något som han utvecklar ytterligare i den femte pianokonserten.

Andra satsen är en kamp mellan orkesterns hårt attackerande stråkar och pianots milda strävan efter försoning och ömhet. Intensiteten tilltar efterhand och mynnar ut i drillar och kromatiska löpningar i pianot innan satsen slutar i några mörka stråksuckar. I finalen är det goda humöret tillbaka. Här står också orkestern och pianot på samma sida och stödjer varandras insatser i stället för som i andra satsen inta motsatta positioner.

Beethoven var själv solist när den här konserten framfördes offentligt för första gången, som var vid en berömd maratonkonsert i Wien 1809 då även hans femte och sjätte symfoni framfördes. Det var Beethovens allra sista framträdande som solist med orkester.

© Göran Persson