Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianosonat nr 30 i E-dur opus 109, 1820
Vivace ma non troppo – Andante espressivo – Tempo I
Prestissimo
Andante molto cantabile ed espressivo
- Variation 1: Molto espressivo
- Variation 2: Leggieramente
- Variation 3: Allegro vivace
- Variation 4: Un poco meno andante ciò è un poco più adagio come il tema
- Variation 5: Allegro ma non troppo
- Variation 6: Tempo primo del tema
Speltid ca 22 min
Att höra Beethovens pianosonater är som att följa en livsresa. I de sista sonaterna lodar han djupt i sitt andliga inre och förmedlar en omisskännlig smärta och förtvivlan, men också glimtar av ljus och hopp. När han komponerade E-dursonaten opus 109 hade han mötts av en rad bakslag i kampen för att få vårdnaden om brorsonen Karl. Det hade gått till rättsliga processer och i ett skede beslutade Magistraten att Beethoven inte kunde komma i fråga som förmyndare eftersom han saknade både fysiska och moraliska förutsättningar. Han överklagade och fick till slut också rätt till förmyndarskapet. Nu försvann också koncentrationssvårigheterna han dragits med en period och han kunde färdigställa sin 30:e pianosonat. Här återgår Beethoven till ett mindre format än i den föregående väldiga Hammarklaversonaten och lyfter i stället fram sin melodiskt poetiska sida. Den avslutande variationssatsen är också helt unik i sin stora rikedom på uttryck som lockas ur det innerliga temat.
Pianosonat nr 31 i Ass-dur opus 110, 1821
Moderato cantabile molto espressivo
Allegro molto
Adagio ma non troppo – Arioso dolente – Fuga – Allegro ma non troppo
Speltid ca 22 min
Beethoven är aldrig förutsägbar. I sin följande och näst sista sonat är han både uttrycksfull, reflekterande, ibland till och med brutal men också humoristisk och livsbejakande. Efter den tankfulla långsamma inledningen möts vi av brutna ackord i stora böljande vågor, plötsliga stämningsskiftningar och halsbrytande tonartsövergångar. Andra satsen är livfull, energisk och virtuos med effektfulla synkoper och oberäkneliga kast. I tredje och avslutande satsen bryter Beethoven helt sonatformens mönster och inleder med ett sorgset recitativ som leder över till Ariosots klagande cantilena som avlöses av en fuga. Efter en återtagning av Ariosot kommer fugatemat tillbaka igen, men nu upp- och nervänt. Det här är utan tvekan en av Beethovens mest originella och gipande sonatsatser.
© Göran Persson