Ludwig van Beethoven, 1770-1827
Symfoni nr 1 C-dur

Adagio molto – Allegro con brio
Andante cantabile con moto
Menuetto: Allegro molto e vivace
Adagio – Allegro molto e vivace

De nio symfonierna är själva stommen i Ludwig van Beethovens livsverk. De utgör helt unika och oändliga universum som kan utforskas om och om igen, det finns alltid nya saker att upptäcka.

Beethoven var en känslomänniska. I brev förvrängde och lekte han med ord och bokstäver som blev till vapen mot personer han inte gillade. ”Käraste baron lortspridare”, inledde han ett brev. Och när han beklagade sig över en kritiker, hackade han sönder ordet recensera – re-re-re-re-re cen-cen-se-se-se-sera sera – sera – för att illustrera kritikerns i hans ögon meningslösa svammel.

Första symfonin uruppfördes kvällen den 2 april år 1800 på Burgtheater i Wien. Han var 29 år, alltså ingen ungdom, och redan känd för sin musik, skapad med okuvlig vilja och stark personlig integritet. Ändå verkar som han här vill ge sin lärare Haydn ett erkännande, för symfonin inleds med ett långsamt avsnitt som elegant leder över till den snabba huvuddelen, en form som Haydn använt sig av i många av sina symfonier.

Andra satsen har en idyllisk, nästan lantligt atmosfär med stråkstämmor som imiterar varandra. Men dramatiken tilltar när stråkarna rytmiskt ackompanjerar blåsarna som tar över melodin. Tredje satsens snabba menuett bär alla Beethovens kännetecken: raffinerad rytmik, underbar dialog mellan instrumentgrupper, virvlande stråkar och storslaget blås.
I finalen knyter Beethoven an till första satsen med en kort sökande inledning. Sedan breder den snabba och virtuosa satsen ut sig som med dramatiska höjdpunkter leder fram till det magnifikt triumfatoriska slutet.

© Göran Persson