Antonín Dvorák
1841–1904

Rusalka-fantasi (1900) arr Manfred Honeck/Tomás Ille

Speltid ca 20 min

Runt förra sekelskiftet var intresset för mystik och sagovärldar stort och den tjeckiske poeten Jaroslav Kvapils saga för vuxna om vattennymfen Rusalka tilltalade Antonín Dvorák, som skrev en opera på temat. Handlingen kretsar kring Rusalka som önskar sig mänsklig gestalt för att vinna hjärtat hos en ung prins. Rusalka ber häxan Jezibaba om hjälp, och häxan beviljar hennes önskan på ett villkor: att hon blir stum.

Rusalka lyckas genom sin tysta skönhet erövra prinsens kärlek, men han förstår sig inte på den egendomliga och stumma varelsen. När prinsen förförs av en furstinna beklagar sig Rusalka för Vattenanden, som drar ned Rusalka till sitt rike. Djupt skakad av förlusten av sin sanna kärlek, faller prinsen i själslig vanmakt. När prinsen till slut söker efter Rusalka för att be henne om förlåtelse svävar hon som ett ljus över havet. Hon förklarar att hon inte kan ge mänsklig värme och att en kyss skulle döda honom. Han ber ändå om denna dödskyss och de sjunker tillsammans ner i vattnet.

Den praktfulla inledningen till Manfred Honecks och Tomás Illes fantasi med musik ur operan är hämtad från andra aktens bal. När de slaviska danserna klingat ut framträder det känslosamma Rusalka-temat som är centralt i operan och återkommer i flera skepnader också i den här fantasin. Häxan Jezibaba blir musikaliskt levande med kraftfulla ackord och rytmisk energi och operans mest kända aria, Rusalkas Sång till månen, levandegörs här av en soloviolin. Det är musik som bär många av Dvoráks kännetecken, bland annat finns tydliga spår av den berömda nionde symfonin som han skrev sju år tidigare, under sin vistelse i USA.

© Göran Persson