Louise Farrenc
1804–75
Pianokvintett nr 2 E-dur op 31 (1840)
30 min

Andante sostenuto – Allegro grazioso
Grave
Vivace
Finale. Allegro – Adagio – A tempo

Redan under sin levnad var Louise Farrenc en framstående profil i 1800-talets franska musikliv, verksam som tonsättare men också briljant konsertpianist och under trettio år professor vid det anrika konservatoriet i Paris, där hon själv hade studerat. Bland hennes lärare fanns tidens giganter som Ignaz Moscheles, Johann Nepomuk Hummel och Anton Reicha.

Farrenc hade tidigt framgångar med sin kammarmusik, och Robert Schumann uttryckte i sin inflytelserika Neue Zeitschrift für Musik stor beundran för hennes pianostycken. Totalt komponerade hon omkring femtio verk varav ett 40-tal publicerades och spelades runt om i Europa. Parispublikens böjelse för opera och underhållningsmusik brydde hon sig inte om. Sin inspiration hämtade hon i stället från Tyskland, i synnerhet var hon en stor beundrare av Beethoven, men även Mendelssohn och Schumann låg nära hennes musikaliska ideal.

Efter succén 1839 med den första pianokvintetten uppmanade Louise Farrencs man, som var förläggare, henne att komponera en uppföljare, som blev klar året därpå. Båda är skrivna för den under första halvan av 1800-talet vanliga pianokvintett-besättningen med kontrabas som lägsta stråkinstrument. (Senare blev det vanligare med två violiner, viola och cello, alltså en traditionell stråkkvartett, förutom pianot.)

Sin andra kvintett har Farrenc fyllt med lekfullt charmiga melodier, medryckande imitationer och silverskimrande gester i den ytterst eleganta pianostämman. Med sin långsamma inledning och längre snabb del liknar första satsen en fransk uvertyr, medan andra satsen skrider fram, allvarligt och vackert. Tredje satsen är ett livfullt scherzo med överraskande harmoniska vändningar och rytmisk energi. Kvintetten avslutas med en till lika delar orolig som euforisk final.

© Göran Persson