Gabriel Fauré 1845–1924
Pianotrio d-moll op 120 (1923)
Allegro, ma non troppo
Andantino
Allegro vivo
Speltid ca 21 min
Stefan Lindgren född 1960
Pianotrio nr 1 (2000)
Largo. Allegro
Andante tranquillo
Allegro ma non troppo
Speltid ca 20 min
Dmitrij Sjostakovitj 1906-1975
Pianotrio nr 2 e-moll (1944)
Andante
Allegro ma non troppo
Largo
Allegretto
Speltid ca 25 min
Gabriel Fauré har satt stora spår i franskt musikliv och hans musik spänner över ett brett spektrum från lättsam salongsmusik till en musikalisk romantik på väg in i modernismen. Mest känd är han för sitt meditativa rekviem, men också för den stort anlagda skådespelsmusiken Prométhée och operan Pénélope.
Även hans kammarmusik är om-fattande med solosonater, sånger och en rad lysande pianoverk. Pianotrion i d-moll skrev han med bara något år kvar att leva. Och det är musik som rymmer all den erfarenhet hos en tonsättare som föddes när Chopin och Berlioz fortfarande var verksamma, men levde så länge att han fick uppleva serialismen med Schönberg, Berg och Webern. Det är omisskännligt personlig musik fylld av lyrisk skönhet och melodisk värme. I första satsen anas en eftertänksamhet på gränsen till vemod. Andra satsen är drömsk och innerlig medan den tredje är full av energi och starka kontraster. Redan omkring 1910 hade Fauré fått problem med sin hörsel och när han skrev den här pianotrion, som blev hans näst sista fullbordade verk, var han sannolikt helt döv.
Stefan Lindgren är Kungliga Filharmonikernas orkesterpianist sedan 2007. Han är även tonsättare och har skrivit en rad kammarmusikverk, bland dem många för piano, men också sånger, en räcka sonater för violin, cello, en symfoni och flera pianokonserter. Den senaste som är nummer fyra i ordningen uruppfördes 2012 av Helsingborgs Symfoniorkester med Lindgren själv som solist. Första pianotrion kom till inför en turné i Frankrike 2000 och uruppförandet ägde rum i Svenska institutets kulturhus i Paris. Formen är traditionellt tresatsig och har senromantikens kännetecken. Här finns inget tonalt centrum som musiken kretsar kring, däremot använder sig Stefan Lindgren ibland av polytonalitet, alltså att musiken flödar i flera olika tonarter samtidigt.
När trion skrevs hade hans pappa just gått bort, vilket också präglar den långsamma andra satsens sorgmarsch. Den snabba tredje satsen däremot, svänger skarpt och rytmiskt i sjutakt. Att det här är musik skriven av en pianist märks på den fullmatade och täta pianostämman, vilket ändå inte betyder att de andra stämmorna på något sätt hamnar i bakgrunden.
Precis som Stefan Lindgren var också Sjostakovitj pianist. Och den pianotrio vi ska höra är även den påverkad av ett sorgebud.
Våren 1944 befann sig Sjostakovitj i staden Ivanonvo, trettio mil från Moskva, i ett hus som ryska staten ställt i ordning för kompositörer och författare. Förutom att kriget var i full gång, vilket starkt påverkade Sjostakovitj, hade han dessutom förlorat en av sina närmaste vänner, lingvisten, författaren och chefen för Leningradfilharmonikerna, Ivan Sollertinskij. Till hans änka skrev Sjostakovitj: ”Jag kan i ord inte uttrycka all den sorg jag kände när jag fick nyheten om Ivan Ivanovitj död. Han var min närmaste vän och all min bildning har jag honom att tacka för. Det kommer att bli svårt för mig att leva utan honom.”
Sjostakovitj tillägnade pianotrion vännen Sollertinskij, och den vemodiga inledningen får med cellons övertoner och violinens understämma i kombination med pianots vandrande oktaver en nästan kusligt smärtsam atmosfär. Tempot stiger och oron tilltar, och även om melodin stundtals får en skimrande och ljus karaktär, finns under ytan en ständigt närvarande melankoli. Andra satsen är ett livfullt spetsigt Scherzo medan tredje satsen är en gravitetisk passacaglia. Här upprepar pianot en långsam och tydlig ackordsekvens sex gånger. Ovanför tecknar violin och cello lågmälda och vackert utformade melodier som långsamt bygger upp intensiteten innan satsen övergår i finalens makabra dans. Här återanvänder Sjostakovitj motiv från de tidigare satserna men presenterar även det klezmeraktiga temat som han sedan tog upp i sin mest omtyckta och spelade stråkkvartett, den åttonde.
Trots de olyckliga omständigheterna när han skrev pianotrion opus 67 var det en kreativ period för Sjostakovitj. Under sin vistelse i det spartanskt inredda konstnärshuset i Ivanonvo komponerade Sjostakovitj förutom pianotrion också den monumentala andra stråkkvartetten i A-dur opus 68. Båda verken uruppfördes vid en konsert i Leningrad den 14 november 1944, i trion satt tonsättaren själv vid pianot.
© Göran Persson