Felix Mendelssohn-Bartholdy, 1809-1847
Symfoni nr 4, A-dur, Den italienska, Op.90, 1833

Allegro vivace. Più animato poco a poco
Andante con moto
Con moto moderato
Saltarello. Presto
Speltid cirka 30 minuter

Felix Mendelssohn-Bartholdy var ett musikaliskt underbarn fullt i nivå med Mozart. Han gjorde sina första offentliga konserter som nioåring och vid fjorton hade han komponerat en rad symfonier för stråkorkester. Vid sexton fullbordade han den mästerliga Stråkoktetten och ett år senare uvertyren till en Midsommarnattsdröm. Så när några av tidens mest framstående musiker förklarade för hans far, en mycket förmögen bankir, att pojken var ett autentiskt geni sparades ingenting på supporta hans konstnärliga bildning. Förutom musikstudier för tonsättaren och pianovirtuosen Ignaz Moscheles pluggade han konst, litteratur, språk och filosofi. Eftersom han visade sig vara högpresterande antogs han vid Humboldtuniversitetet i Berlin där han studerade estetik för Hegel.

Resurser saknades alltså inte och vid tjugo års ålder erbjöds han av sin far att åka ut i Europa ”och finna sig själv som människa och konstnär”. Resan gick först till Storbritannien som resulterade i uvertyren Hebriderna och den Skotska symfonin. På inrådan av diktaren Goethe som var omvittnat imponerad av Mendelssohn gick resan vidare mot Italien. Han skriver hem till sin syster Fanny: ”den italienska symfonin artar sig bra! Det kommer att bli ett av mina gladaste verk, särskilt sista satsen. Vet inte vad jag ska göra med långsamma satsen än, tror att jag sparar det till jag kommer till Neapel”.

Men han lyckades inte få riktig ordning på sin symfoni. Efter att ha tillbringat en tid hemma i Berlin och en vinter i Paris var han fortfarande inte nöjd. Först efter en inbjudan från Londons filharmoniska sällskap att presentera ett nytt verk lyckades han fokusera på symfonin igen och fick den klar våren 1833. Han dirigerade själv uruppförandet i London samma vår och den framfördes därefter flera gånger med stor framgång.

Mendelssohn hade låtit sig inspireras av den italienska kulturen – människorna, landskapet, konsten. Den underliggande rytmen i första satsen är en tarantella, en italiensk dans som ska ha uppkommit när de som blivit bitna av den giftiga tarantelspindeln väcktes ur sin dvala och gav sig ut i en konvulsivisk dans. Andra satsens Andante con moto sägs han sin grund i en pilgrimsprocession i Neapel medan den tredje är en stillsam menuett. Verkligt italiensk är finalens livliga saltarello, en pardans med anor från sextonhundratalet där den kvinnliga partnern svingas upp i luften.
Göran Persson