Franz Schubert 1797–1828

Fyra impromptun för piano op 142 D. 935 (1827)

Allegro moderato

Allegretto

Andante

Allegro scherzando

Speltid ca 32 min

Franz Schubert komponerade sina fyra impromptun opus 142 i december 1827. Redan under sommaren hade han skrivit de fyra föregående impromptuna, opus 90. Alla var sannolikt tänkta att spelas av honom själv vid mindre konserter och musikaftnar. Beteckningen impromptu hade några år tidigare använts första gången av den tjeckiske tonsättaren Jan Václav Vořišek, som Schubert kände väl till. Beethovens bagateller som hade banat väg för mindre fristående pianostycken var han också bekant med.

Impromptu associerar till spontanitet och improvisation. Och det är lätt att föreställa sig hur Schubert sitter vid pianot och fantiserar, vilket han med största sannolikhet också gjorde. Men han tog sina impromptun flera steg vidare, för det rör sig om ytterst sofistikerad musik med ett rikt register av både okonstlade och drömlika känslor.

Det första impromptut liknar till karaktären och formen en sonatsats. Det andra har stora likheter med inledningen till Beethovens pianosonat nr 12 opus 26 i samma tonart, Ass-dur. Det tredje är sex variationer som bygger på ett tema ur hans egen Rosamundamusik. Det är en av hans mest berömda melodier som han också använde i stråkkvartetten i a-moll D. 804, som brukar kallas Rosamundakvartetten. Det fjärde och avslutande impromptut är briljant och fantasifullt med virtuosa löpningar, synkoper och häftiga kast inspirerade av ungersk musik, som var vanlig i 1820-talets Wien.

Göran Persson