Karl Amadeus Hartmann
1905–1963

Concerto Funèbre (1939, rev 1959)

Introduktion. Largo
Adagio
Allegro di molto
Choral. Langsamer Marsch

Speltid ca 22 min

Concerto Funèbre för soloviolin och stråkar är den tyske tonsättaren Karl Amadeus Hartmanns i särklass mest kända verk, komponerat på randen till andra världskrigets utbrott. Många tyska tonsättare flydde landet och levde resten av sina liv i exil, men Hartmann tillhörde dem som vågade stanna och kämpa för humanism och konstnärlig frihet. Han vägrade att bli ett redskap för den nazistiska regimens estetiska vision. Från sin inre exil i det egna landet fortsatte han konsekvent att utveckla sin musik i en mer modernistisk riktning.

Karl Amadeus Hartmann

Samtidigt påverkades han av krigets närhet. Introduktionen i Concerto Funèbre är inspirerad av de känslor som kom till honom när nazistregimen annekterade Tjeckoslovakien. Han har lånat fragment från en gammal tjeckisk koral och i soloviolinen hör vi vemodet, sorgen och något som kan tolkas som fruktan. I adagiot blir musiken mer personlig och soloviolinen ger sig ut på en egen resa med lågmälda rytmiska kommentarer till den romantiskt uttrycksfulla soloviolinen.

I den tredje satsen drivs tempot och den rytmiska energin upp till nivåer nästan utom kontroll. Men just när gränsen är på väg att nås stannar musiken upp och möts av en kort, lågmäld kommentar från soloviolinen. Den avslutande fjärde satsen bygger på ett musikaliskt citat från en rysk sorgmarsch, ”Odödliga offer”, som sedan den första ryska revolutionen 1905 används vid ceremonier för att fira motståndshjältar och sovjetiska soldater. Dmitrij Sjostakovitj citerar för övrigt samma sorgmarsch i sin symfoni nr 11.

© Göran Persson