Joseph Haydn (1732-1809)

Sonat C-dur HXVI 50, 1795

Allegro

Adagio

Allegro molto

Speltid ca 16 min

Under sin andra och sista resa till London 1794-95 komponerade den alltid så produktive Joseph Haydn några av sina allra bästa verk. Förutom de magnifika sista symfonierna också tre pianosonater avsedda för och tillägnade virtuosen och Clementi-eleven Therese Jansen Bartolozzi. De hade mötts i Londons musikkretsar och blev goda vänner. Så till den grad att Haydn var vittne när hon gifte sig med den italienske affärsmannen och gravören Gaetano Bartolozzi.

Men det var inte bara Therese Jansen Bartolozzis pianistiska förmåga som hade lockat Haydn att komponera sonaterna, utan även ett nykonstruerat engelskt pianoforte med kraftfullare klang och ett vidare tonomfång än de smäckra pianon han var van vid från Wien. I sonaten vi hör här, Haydns näst sista, utnyttjar han fullt ut den nya pianoteknikens möjligheter till kraftfulla ackord, briljanta löpningar och abrupta växlingar mellan svaga och starka nyanser. Första satsens heroiska atmosfär kontrasteras dessutom effektfullt mot andra satsens improvisatoriskt upplagda drama och finalens humoristiska svängningar i högt tempo. Liksom i de övriga två av Haydns tre sista sonater är den här sonaten både tät och komplex utan att vara överlastad. Han leker med klangfärger och avancerade tonartsväxlingar i en musik full av överraskningar.

© Göran Persson