Programkommentarer

Hem 9 Programkommentarer 9 Atterberg Symfoni nr 5 d-moll

Atterberg Symfoni nr 5 d-moll

Kurt Atterberg, 1887-1974
Symfoni nr 5 d-moll opus 20 – ”Sinfonia funebre” – 1922
I. Pesante Allegro (attacca)
II. Lento (attacca)
III. Allegro molto – Tempo di Valse
Speltid ca 35 minuter

Atterberg menade att musikens själva grundämne var melodin. Om bara den var hållfast och god och kompositören i övrigt höll sig till de klassiska och romantiska musikidealen, var det en garanti för musikalisk kvalitet. Den nya tidens intellektuella och analyserande förhållningssätt upplevde han som tomt sökande efter originalitet. Det gav han också uttryck för både i sin musik och i sin musikkritik, vilket Sibelius fick känna av.

Femte symfonin blev Atterbergs internationella genombrott, både som tonsättare och dirigent. Han ledde själv uruppförandet i Berlin 1923 och kort därefter framfördes symfonin i flera tyska städer, bland annat i Leipzig med Wilhelm Furtwängler.
Symfonins klangrikedom och effektfulla kontraster mellan brutal dramatik och sensibla melodier, avviker från den nationalromantiska och folkmusikaliskt inspirerade atmosfär som präglar flera av hans övriga symfonier.

Med sin genomgående mörka stämning gör femte symfonin också skäl för undertiteln ”Funebre”. I sina anteckningar från 1923 skriver han: ”Jag befann mig i Berlin för att på trettondagen uruppföra min Sinfonia Funebre och min Cellokonsert. Dessa båda verk är sannerligen inte frukter av några ögonblickens ingivelser. Tvärt om. Jag har arbetat på båda från 1917 till 1922, år, som visserligen varit fyllda av konstnärliga framgångar men i nästan högre grad av slitningar i min personliga tillvaro”. Vad han syftar på är det krackelerande äktenskapet med hustrun Ella, som han skiljer sig från samma år som symfonin uruppförs.

Kurt Atterberg var inte bara tonsättare utan också en framstående och kreativ administratör. Han var initiativtagare och under många år ordförande i både Föreningen Svenska Tonsättare, FST, och STIM. Han var dessutom Musikaliska Akademiens ständige sekreterare 1940-53 och förste musikkritiker i Stockholms-Tidningen.

Alla sina uppdrag i musiklivet och framgångar som tonsättare till trots, livnärde sig Atterberg aldrig på att komponera. Han var utbildad ingenjör och anställd vid Patent- och registreringsverket ända till 81 års ålder.

Fler programkommentarer