Franz Liszt
1811¬–86

Pianokonsert nr 2 A-dur (1839)

Adagio sostenuto assai – Allegro agitato assai – Un poco più mosso – Tempo del andante
Allegro moderato –
Allegro deciso – Marziale un poco meno allegro – Un poco animato – Un poco meno mosso
Allegro animato

Speltid ca 21 min

Franz Liszt var 1800-talets stora pianolejon som med sin oerhörda virtuositet tog pianospelet till helt nya nivåer. Publiken förundrades och bedårades, vilket även bidrog till en process som ökade avståndet mellan amatörmusicerande och professionell musikutövning. Musiken var inte längre möjlig att bemästra ens för mycket drivna amatörer. Och Liszts andra pianokonsert är sannerligen inget för nybörjare. Efter den långsamma inledningen där orkesterns ödestyngda klanger kontrasteras mot pianots stillsamt brutna ackord tilltar intensiteten, och virtuositeten.

Han började komponera konserten 1839, men arbetade på den i arton år innan den uruppfördes i Weimar 1857 med eleven Hans von Bronsart som solist, som konserten också tillägnades. Liszt dirigerade själv. Men han fortsatte bearbeta konserten och sin slutgiltiga form fick den först 1861, efter mer än tjugo års arbete.

Det är musik som utmanar den traditionella pianokonsertens form. Redan i sin första pianokonsert i Ess-dur frångick Liszt det traditionella mönstret med tre avgränsade satser. I stället använder han sig av fyra satser som går i varandra där den sista är en sort tematisk sammanfattning av de tre första. I den andra pianokonserten som vi hör här utvecklar han det ännu längre. Den liknar till det yttre en tondikt, utformad som en sammanhängande helhet men med olika kontrasterande avsnitt. Konserten är byggd kring ett urtema som i inledningen presenteras av klarinetterna och sedan återkommer i olika skepnader; som bullrande marsch, passionerad romantik eller upphöjd skönhet.