Wolfgang Amadeus Mozart, 1756-1791
Fagottkonsert B-dur, 1774

I. Allegro
II. Andante ma Adagio
III. Rondo, tempo di menuetto
Speltid ca 18 minuter

Ingen solokonsert för fagott är lika spelad och omtyckt som Mozarts. När han skrev den i juni 1774 var han fortfarande ung, arton år, men musiken började bli vuxen med den typiskt mozartska personliga karaktären. Året före hade han skrivit pianokonserten i D-dur K 175, den första som inte byggde på andras redan existerande kompositioner och året därpå komponerade han de fem mästerliga violinkonserterna. Flera Mozartforskare menar att han också skrev fem fagottkonserter, men att den enda som blivit kvar till eftervärlden är denna i B-dur.
Fagott är inget vanligt soloinstrument, och var det inte heller på 1770-talet. Men Mozart komponerade gärna för sina musikervänner och konserterna för fagott och orkester kan ha varit ämnade för de två vännerna i ärkebiskopens hovkapell i Salzburg, där han själv var konsertmästare. En annan teori är att den är skriven för den aristokratiske amatörfagottisten och pianisten Thaddäus von Dürnitz, som beställde flera verk av Mozart, bland annat en duo för fagott och cello och pianosonaten i D-dur K. 284, båda från 1775.
I fagottkonserten lyfter Mozart fram instrumentets unika egenskaper. Första satsen är full av virtuosa passager och charmig underfundighet där Mozart exponerar fagottens humoristiska möjligheter. Fagottens ton påminner om människorösten och andra satsens drömska cantilena återanvände Mozart senare i arian Porgi, amor i operan Figaros bröllop. Den påtagligt korta finalen är ett rondo utformat som en hövisk menuett där det återkommande temat pendlar mellan uppsluppen dans och mjuk melankoli.
Göran Persson