Wolfgang Amadeus Mozart 1756–91

Sonat D-dur KV 576 (1789)

Allegro

Adagio

Allegretto

Speltid ca 15 min

 

Franz Schubert 1797–1828

Sonat B-dur D 960 (1828)

Speltid ca 40 min

Molto moderato

Andante sostenuto

Scherzo: Allegro vivace con delicatezza

Allegro ma non troppo

 

Paus

 

Joseph Haydn 1732–1809

Sonat Ess-dur HXVI 52 (1794)

Speltid ca 20 min

Allegro

Adagio

Finale: Presto

 

Ludwig van Beethoven 1770-1827

Sonat nr 32 i c-moll opus Opus 111 (1822)

Speltid ca 26 min

Maestoso – Allegro con brio ed appassionato

Arietta. Adagio molto semplice e cantabile

 

Joseph Haydn var en av de tidiga musikaliska innovatörerna som skapade sonaten som form, som senare utvecklades vidare av Mozart, Beethoven och Schubert. Att just pianosonaten utmanade dessa tonsättargiganter att prestera något utöver det vanliga blir särskilt tydligt när vi som här får höra deras sista fullbordade verk i genren vid en och samma konsert.

När Mozart komponerade sin sista pianosonat 1789 var han som så många gånger tidigare i stort behov av pengar. Hustrun Constanze var sjuk och måste vistas på sanatorium i Baden-Baden. Själv begav han sig iväg på en konsertresa till Leipzig 1788 som gav vare sig konstnärlig eller ekonomisk utdelning. Men han besökte också Berlin där han träffade Kung Fredrik Vilhelm II av Preussen. Det var ett lyckat möte som resulterade i en beställning på sex stråkkvartetter och lika många pianosonater. Sonaterna var avsedda för kungens äldsta dotter Friedrike, och skulle därför inte vara alltför tekniskt krävande.

Mozart slutförde bara tre av kvartetterna i samlingen som kallas den Preussiska. Och endast en pianosonat! Den i D-dur som kom att bli hans allra sista. Många har för övrigt tvivlat på att sonaten verkligen var tänkt för prinsessan Friedrike, för även om det inte är virtuos pianomusik i samma bemärkelse som exempelvis Liszts, är det likväl en av Mozarts speltekniskt mest svårbemästrade sonater. Den öppnar med ett unisont ”jakttema”, och snart jagar stämmorna i både höger och vänster hand varandra i högt tempo och satsen utvecklas till ett virvlande livligt och strapatsrikt äventyr.

Även i andra satsen avlöser stämmorna varandra, stundtals i en avskalad kontrapunkt som påminner om Bachs inventioner för klaver. I sista satsens rondo har Mozart återigen skruvat upp dramatiken, tempot och energin. Liksom i den första jagande satsen avlöser löpningarna och de böljande brutna ackorden varandra. Men i stället för att låta sonaten sluta med en dramatisk kulmen, väljer Mozart att helt plötsligt låta den mynna ut i några närmast tankfulla avslutningsackord.

Franz Schubert var svårt sjuk syfilis när han skrev sina tre sista pianosonater, bara några månader före sin död 1828. Och trots att han då bara var 31 år är det som om han här gör upp räkningen med sitt liv. Den första i c-moll har en djupt reflekterande atmosfär som nästan nostalgiskt blickar bakåt, mot livet som varit. I A-dursonaten blommar han ut och tycks rikta sig mot framtiden. Men så i den sista kommer grubblerierna. Den är grandios till sitt omfång, men ytterligt välavvägd. Första satsens inledande tema har en upphöjt ljus karaktär, och är samtidigt begrundande. Den tankfullt förandligade karaktären störs ändå ibland av mystiska drillar och kraftfulla ackordupprepningar.

Den långsamma andra satsen är också den svindlande vacker och närmast hypnotiskt kontemplativ, medan tredje satsen bryter av med ett lättsamt flödande scherzo. Fjärde och sista satsen kräver omedelbart lyssnarens uppmärksamhet, för under den dansanta ytan utspelar sig en strid mellan huvudtonarten B-dur och parallelltonarten g-moll, en kamp mellan ljus och mörker.

Joseph Haydn komponerade sin allra sista pianosonat för Therese Jansen, en av tidens mest framstående pianister som hade studerat för Clementi och bodde i London samtidigt som Haydn. Liksom de berömda Londonsymfonierna som han skrev vid den här tiden är också Ess-dursonaten ett under av täthet och komplexitet men utan att kännas överlastad. Han leker med klangfärger och avancerade tonartväxlingar i en musik full av överraskningar. Första satsens heroiska atmosfär får en kontrast med andra satsens passionerade drama och finalens lekfullt virtuosa presto.

Medan Haydn var en av dem skapade sonaten som form och musikalisk genre, var Beethoven den som förde den till sin yttersta gräns. Hans 32 sonater för piano är ett livsäventyr som tar lyssnaren genom stormar och passion, lycka och avsked. Och den allra sista, opus 111, har en tung och majestätisk inledning som binder över i det passionerade Allegrot med sin enorma kraftutveckling. Sonaten har bara två satser, vilket också förvånade beställaren Schlesinger som undrade om notskrivaren möjligen hade glömt bort en sats! Så var inte fallet. Det är i stället två satser med största möjliga kontrastverkan – en vildsint och turbulent första sats och en sublim och monumental andra sats där Beethoven inte verkar vilja begränsa sig alls, utan utforskar helt nya klangmöjligheter. Satsen växer ut till något som kan liknas vid en extatisk vision innan den avslutas med några avskalade C-durackord, den tonart som mer än någon annan signalerar upphöjdhet och ljus. Det skulle kunna tolkas som om Beethoven på det sättet ville sätta en punkt. Samtidigt skulle han fortsätta komponera både mer pianomusik i form av de sex bagatellerna opus 126 och mäktiga verk för kör och orkester som Missa Solemnis och nionde symfonin.

Göran Persson