Wolfgang Amadeus Mozart 1756–91

Symfoni nr 25 K 183 (1773)

Allegro con brio

Andante

Menuetto

Allegro

Speltid ca 26 min

Under 1700-talet komponerades inte mycket musik i molltonarter. Den allmänna uppfattningen var att musik skulle vara älskvärd och elegant, vilket för det mesta betydde musik i dur. Men i slutet på 1760-talet och början av det följande decenniet kom en plötslig våg av verk i moll. Musik av bland andra Johann Baptist Vanhal som var samtida med Mozart och verksam i Wien, och Joseph Haydn. Hans symfoni nr 39 är liksom Mozarts två enda mollsymfonier dessutom skriven i g-moll.

De här symfoniernas tillkomst gick hand i hand med tidens litterära trend som på tyska kallats Sturm und Drang, ungefär storm och längtan. En motvikt till upplysningens idé om rationalitet, empirism och förnuft. Mozarts tjugofemte symfoni som vi får höra vid den här konserten är daterad 5 oktober 1773. Musik samtida med Goethes Den unge Werthers lidanden som publicerades året efter. En berättelse om stark passion och olycklig kärlek och ett av huvudverken inom Sturm und Drang.

Även om Mozarts symfoni och Goethes hjärtslitande skildring inte har direkt med varandra att göra är de båda konstnärliga uttryck för känslor i tiden. Goehtes brevroman bygger på en självupplevd kärlekshistoria, och när den sjuttonårige Mozart ger sig hän och komponerar sin första moll-symfoni kan vi ännu idag, 250 år senare, uppfatta musiken som oerhört stark och personlig.

Första satsens allegro är ett nervöst drama med rastlösa synkoper och oroliga melodier. Andra satsen är mer inåtvänt passionerad medan menuetten är kraftfull och utåtriktad. I mellandelen – trion – har Mozart skalat bort stråkinstrumenten och låter blåsarna skänka en strimma av ljus och hopp. Sista satsen är återigen dramatisk och orolig och vi kan förnimma Mozarts egen närhet till både stormiga känslor och längtan.

Göran Persson