Wolfgang Amadeus Mozart

1756–91

Symfoni nr 38. ”Prag” (1786)

Adagio–Allegro

Andante

Finale

Speltid ca 25 min

Wolfgang Amadeus Mozart

När Mozart 1786 komponerade sin trettioåttonde symfoni hade det gått tre år sedan den förra. Men han hade ändå varit synnerligen produktiv och komponerat en rad pianokonserter, en samling stråkkvartetter och annan kammarmusik, dessutom operan Figaros bröllop. Den hade gjort en rätt blek premiär i Wien våren 1786 men i stället gjort succé i Prag i december samma år. Mozart beslutade sig för att själv se uppsättningen och anlände till Prag tillsammans med hustrun Constanze den 11 januari 1787. Han hade då även med sig sin nya symfoni, som också uruppfördes där bara någon vecka senare och därför kommit att kallas Prag-symfonin.

Symfonin är en av endast tre som Mozart valt att starta med en långsam inledning. (De andra två är Linz-symfonin som har nummer 36 och den efterföljande nummer 39 i Ess-dur.) Kanske för att kompensera för den ovanligt långa inledningen har Prag-symfonin bara tre satser, vilket var sällsynt.

Succén med Figaros bröllop i Prag hade gett Mozart en ny operabeställning som skulle bli Don Giovanni. En del av den dramatik som Mozart skulle ladda den kommande operan med finns redan här i Pragsymfonin, inte minst i den kraftfulla inledningen. Dessutom har han smugit in ett citat från Figaros bröllop, nämligen andra aktens duett mellan Susanna och Cherubino som här omvandlats till den snabba och muskulösa finalen. Däremellan har han placerat det sångbara och samtidigt lite allvarliga andantet.

© Göran Persson