Wolfgang Amadeus Mozart
1756–91
Symfoni nr 41 i C-dur, K. 551 “Jupiter” (1788)
Allegro vivace
Andante cantabile
Menuetto: Allegro
Finale: Allegro molto
Speltid ca 27 min
Året 1788 var ett av Mozarts mest intensiva. Det var också en prövningarnas tid. Med kriget som inletts mot det osmanska riket drabbades kulturlivet i Wien. Det fanns inga pengar till konserter längre. Dessutom hade hustrun Constanze problem med hälsan och måste vistas på dyra kurorter. Inkomsterna var ojämna och skulderna växte med galopperande hastighet. Många av breven han skriver under den här tiden är rena tiggarbrev. Med krumbuktigt språk och inställsam undergivenhet försöker han få loss pengar för att hålla familjen flytande.
En av de som fick ta emot brev i en alltmer desperat ton var välgöraren och frimurarbrodern Michael Puchberg. ”Högt värderade Ordensbroder, käraste, bäste vän! Övertygad om att ni är min uppriktige vän och att ni känner mig som en hederlig karl vågar jag öppna mitt hjärta och framföra följande bön. Med min medfödda uppriktighet vill jag gå rakt på sak utan några förskönande omskrivningar. Om ni ville visa mig den kärleken och vänskapen att under ett eller två år låna mig ett eller två tusen gulden mot tillbörlig ränta, så skulle ni hjälpa mig att komma på fötter igen!” (Ur Nils-Olof Franzén: Mozarts brev)
Breven gav utdelning och Puchberg skickade pengar. Nu kunde Mozart fokusera på sitt komponerande och sommaren 1788 blir en hans mest produktiva perioder någonsin. Från slutet av juni till den 10 augusti komponerar han sina tre sista stora symfonier. Men det var en tid som också kantades av sorg. Starten på det intensiva arbetet med symfonierna sammanfaller med den sex månader gamla dottern Theresias död den 29 juni.
Den fyrtioförsta symfonin, hans mest grandiosa, blev också den allra sista. Finalen är en av Mozarts allra största bedrifter – ett makalöst lyssnaräventyr fullt av medryckande melodier och kontrapunktiska finesser. Tonarten C-dur brukar kallas Mozarts olympiska och symfonin kallas Jupiter efter guden i romersk mytologi. Det var inget Mozart själv hittade på utan förmodligen förläggaren Vincent Novello. Det ska ha skett när han och hans fru 1829 besökte Mozarts änka Constanze och sonen Franz Xavier Mozart, som ansåg att symfonins final var en triumf i form av i instrumentalt skapande, något vi ännu idag är beredd att hålla med om.