Helena Munktell
1852–1919
Svit för stor orkester (1895)

Preludio: Moderato e maestoso
Menuetto à l’antiguo
Andante, molto lento e sostenuto
Finale: Allegro

Speltid ca 20 min

Under 1800-talets sista decennier var Paris möjligheternas stad, till och med för kvinnliga tonsättare. En av dem som sökte sig dit var Helena Munktell från Grycksbo i Dalarna. Hon studerade pianospel för Liszt-eleven Théodore Ritter och komposition för dåvarande storheter som Émile Durand och Benjamin Godard. Hon tog även lektioner för Vincent d’Indy som inspirerade henne till att använda orkesterns alla uttrycksmöjligheter.

Helena Munktell

Med sin exceptionella talang gjorde Helena Munktell stort intryck i Paris i kulturliv och blev snart medlem i Société Nationale de Musique, en institution som verkade för ny fransk musik. När Vincent d’Indy, som hade stor respekt för Munktell, utsågs till ledare såg han till att flera av hennes verk uppfördes i sällskapets konsertserie, bland annat orkesterverken Isjungfrun och Dalsvit. Med det stärkte hon ytterligare sin position, och hennes musik började spelas även utanför de parisiska kretsarna, bland annat i Monte Carlo där Svit för stor orkester uruppfördes i slutet av 1890-talet.

Liksom hennes kanske mest kända orkesterverk Bränningar är Svit för stor orkester svärmisk, färgrik musik med stark intensitet och flödande orkestersats. Hon har av någon anledning kallat den för svit, fast det till formen är en symfoni i fyra satser. Helena Munktell var starkt präglad av sina intryck från Frankrike, samtidigt som hon aldrig helt övergav sina hemtrakters musik. För även om det inte är lika utpräglat som i hennes Dalsvit finns också i Svit för stor orkester tydliga inslag av nordiska klanger.
© Göran Persson