Carl Nielsen
1865–1931

Symfoni nr 4 ”Det uudslukkelige” op 29 (1916)

Allegro –
Poco Allegretto –
Poco adagio quasi andante –
Allegro

Speltid ca 37 min

Carl Nielsen komponerade sin fjärde symfoni i skuggan av första världskriget. I ett brev till vännen och tonsättaren Bror Beckman i Stockholm berättar Nielsen om arbetet med den nya symfonin, men framförallt om kriget som upptar hans tankar. ”Det är ju som om hela världen vore i upplösning. Vad ska det bli av allt? Att den materiella världen ödeläggs och att människorna mördar varandra är illa nog, men inget mot det förfärliga faktum att tankens och andens män i Europa har mist förståndet och blivit galna. Nationalkänslan, som fram till nu ansetts som något högt och vackert, har blivit som en andlig syfilis som har ätit upp hjärnan och stirrar ut genom de tomma ögonhålorna i vanvettigt hat.”

Symfonin är känsloladdad och kretsar kring livet och vad det är att vara människa. Som motto för symfonin skrev Nielsen, ”Musik är liv och som sådant outsläckligt”, och kallade den ”Det uudslukkelige”. I en kommentar i samband med uruppförandet i Köpenhamn den 1 februari 1916 skrev musikforskaren och tonsättaren Knud Jeppesen, som varit elev till Nielsen: ”Kompositören har genom att använda titeln ’Det outsläckliga’ med ett enda ord försökt antyda det som bara musiken är i stånd att uttrycka fullständigt, nämligen den grundläggande viljan till liv.”

I den kontrastrika musiken utsätts stundtals de ljust pastorala och livsbejakande ansatserna för hårda klangliga attacker, något som kan ses som en musikalisk gestaltning av situationen i Europa. Symfonin är formad som ett sammanhållet musikaliskt drama där de fyra satserna spelas utan avbrott. Teman återkommer i de olika satserna och kulminationen sker i sista satsens duell mellan de två pukslagarna. Ur det musikaliska mörkret växer här till sist symfonins jublande tema – den triumfatoriska förklaringen på Nielsens motto: musik är liv, och det är outsläckligt.