Peter Tjajkovskij, 1840-1893
Symfoni nr 6 h-moll opus 74, ”Pathétique”, 1893
Adagio
Allegro non troppo
Allegro con grazia
Allegro molto vivace
Finale: Adagio lamentoso
Speltid cirka 45 minuter
Det finns en själarnas gemenskap mellan Jean Sibelius och Peter Tjajkovskij. Ett släktskap som går att skönja i musiken. Men personen Tjajkovskij är och tycks förbli ett mysterium. Han var framgångsrik och hyllad tonsättare långt utanför hemlandet Rysslands gränser. När han väl kommit över sin vånda över att dirigera gjorde han också framgångrika europaturnéer med egna verk. Men han bar på ett inre mörker, en ständigt närvarande oro och osäkerhet som återspeglas i hans musik.
Om det som skulle bli hans sista symfoni skrev han i ett brev till brodern Anatol i februari 1893: ”Jag är nu helt upptagen av det nya verket och har svårt att slita mig från det. Jag tror att det blir ett av mina bästa verk. Jag måste avsluta det så snart som möjligt”. Han försåg även symfonin med ett program, ”men ett program som skall vara en gåta för alla – låt dem gissa så mycket de orkar.”
Det var brodern Modest som föreslog att symfonin skulle kallas Pathétique, som Tjajkovskij också godkände. Första satsen pendlar mellan avgrundens mörker och upphöjd skönhet. Efter en infernoliknande passage slutar satsen i ett viskande tema. Andra satsen är en haltande vals som med sin ojämna taktart ger en nervös och orolig känsla, trots melodiernas vackra och eleganta linjer. Tredje satsen är snabb och explosiv där lager på lager av stråkar och bleckblås bygger upp en sällsam intensitet. Sista satsen är inte som så ofta snabb och sammanfattande till sin karaktär, utan långsam och kontemplativ, fylld av smärta.
Det finns inga större skäl att tvivla på att musiken gestaltar hans egen känsla av utanförskap och fruktan. Bara nio dagar efter det inte alltför lyckade uruppförandet i St Petersburg den 28 oktober 1893 avled Tjajkovskij i sviterna av kolera efter att ha druckit ett glas förgiftat vatten. Det har spekulerats i att en hedersdomstol av sammansvurna stod bakom och att han för sin homosexuella läggning skulle ha dömts att tömma glaset och att det dolda programmet i symfonin är hans egen förestående död.
Göran Persson