Francis Poulenc
1889–1963

Konsert för två pianon och orkester (1932)

Allegro ma non troppo
Larghetto
Allegro molto

Speltid ca 19 min

När Francis Poulenc efter några månaders intensivt komponerande sommaren 1932 var klar med sin konsert för två pianon och orkester skrev han till en vän: ”Du kommer att märka vilket enormt steg framåt det här är jämfört med vad jag åstadkommit tidigare. Jag går på allvar in i en stor period.” Och han hade rätt. Konserten är ett av hans verkligt betydelsefulla verk.

Francis Poulenc

Poulenc var medlem i den franska tonsättargruppen Les Six – De sex – som ville göra upp med både senromantiken och impressionismen. I den här konserten är det tydligt att influenserna kommer från helt andra håll. Ett brev till tonsättarkollegan Igor Markevitch avslöjar delvis varifrån: ”Vill du veta vad jag hade vid mitt piano under de två månader när konserten blev till? Mozarts konserter, och Liszts, Ravels och din partita.”
Poulenc hade dessutom besökt Exposition Coloniale de Paris som ägde rum 1931, en stor utställning som presenterade kulturuttryck från Frankrikes dåvarande kolonier. Bland annat fascinerades han av en gamelanorkester från Bali som har gett påtagligt avtryck i den rytmiskt energiska första satsen. Ett kort kraftigt tema och rasande löpningar kastas mellan de båda flyglarna och varvas med drömska episoder och lekfulla mellanspel. Om den långsamma andra satsen med sin vackert melankoliska stämning har Poulenc avslöjat att den inledande mjuka vaggvisan i sitt uttryck är direkt knuten till den långsamma satsen i Mozarts pianokonsert i d-moll. Och likheterna mellan de båda satserna är slående! Sista satsen är uppsluppen och som ofta hos Poulenc finns också drag av neo-klassicism.