Maurice Ravel
1875–1937

Pianokonsert G-dur (1931)

Allegramente
Adagio assai
Presto

Maurice Ravel var mycket skicklig pianist och turnerade ibland som solist i egna verk. Under en av sina turnéer som gick till USA kom han i närkontakt med jazzmusiken. I synnerhet hade han intresserat sig för George Gershwins musik, som ju var en sorts konstmusikalisk form av jazz. De båda träffades också, och det är väl känt att Gershwin frågade om han fick ta lektioner av Ravel, som svarade nej. ”Varför ska du bli en andra klassens Ravel när du redan är en första klassens Gershwin”.

I pianokonserten i G-dur är det däremot helt uppenbart att Ravel tog starkt intryck av Gershwin. Det är framför allt i första och sista satsen som Gershwins jazziga ande svävar in och färgar Ravels musik, som dessutom på sina ställen har lite lätt spanska drag. Vilket faktiskt inte så konstigt, Ravels mamma hade baskiskt ursprung, var uppväxt i Madrid och pratade flytande spanska.

Ravel skrev konserten samtidigt som han komponerade en konsert för bara vänster hand på beställning av pianisten Paul Wittgenstein, som hade förlorat högra handen under första världskriget. Han var för övrigt bror till filosofen Ludwig Wittgenstein.

Uruppförandet av västerhandskonserten var planerad till december 1931 och G-durkonserten två månader senare i Paris, och Ravel hade för avsikt att själv vara solist. Men tyngd av allt komponerande, och dessutom svikande hälsa tillägnade han konserten pianisten Marguerite Long som också uruppförde den i Salle Pleyel i Paris 1932. Men det var Ravel som dirigerade.